Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eva Neander: Lilla bror och lilla syster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLA BROR OCH LILLA SYSTER
Hela sjukhusparken syns från mitt fönster.
Alla träd finns i den parken — ekar, lönnar
och aspar. Borta vid stängslet ligger en damm.
En liten grön damm med alar intill.
”Lille bror”, säger jag på nytt. Han smeker
mitt hår. Sen är han plötsligt borta.
Men dagen ute skiftar färg. Blir en höstdag
för längesen. Min bror har nyss lett mej hit.
Jag är trött och villrådig. Läkarna tycks mej
aningslösa och enfaldiga. En av dem är kvinna,
men inte som på min brors tavlor.
Hon vill rå om andra människor. Inom kort
skall hon finna en pittoresk ägodel i mej.
Hennes vänskap liknar ett rum med antikviteter.
Hett och illa dammat. Nya tillskott varje dag.
Bortom deras mark mister hon all orientering.
Dessa aningslösa vill lyssna på mej. De har
ett komiskt allvar. Ja, de liknar små poliser
ängsligt följande scheman ifrån högre
instanser. Jag är för ung att inte känna mej anklagad.
Rodnande berättar jag om vänner, som min
bror fört ihop mej med. Vi har leende viskat
om dem med munnarna intill varandras ögon.
I samma nätter, då jag — med oförklarliga
stick i mitt hjärta — lyssnat till hans
förtroenden.
Men aldrig berättar jag för dessa om min
bror. Inte av rädsla eller skam. Nog finns de,
som kan förstå min kärlek. Men inte bland
dessa. De ha ju spindelväv för sina ögon. Med
otäcka, elektriska stötar vill de ta bort alla
problem.
En dag går jag ut i parken. Förbi de
sinnessjukas avdelning. Jag går till dammen nere vid
stängslet. Någon finns där före mej. En
gammal, ensam gubbe. Han stirrar på det gyttjiga
vattnet.
Han erinrar mej om någon. Kanske
bondgubben, som la ut nät på min barndoms vatten.
Tyst sätter jag mej intill honom. Höstluften är
kall och genomskinlig. En klocka ringer långt
borta. Men vi rör oss inte. Dessa klockor ringer
inte för oss.
Så berättar han. Mina ögon vidgas. De skulle
kastat mej i fängelse. Eller i något likt fängelse.
Om jag berättat för dem. De skulle tagit mej
från min bror.
Gubben intill mej var sjuk som jag. Ingen
mer än hans dotter förstod. Ingen mer visade
honom broderskap. Och han älskade henne.
Inte för hennes kropp, men för hennes
broderskap. Flickans mor kunde inte leva utan
ägodelar. Hon såg kärlekens frihet i deras ögon.
Då gick hon till polisen.
Jag är åter i min egen höstdag. Var finns
han nu, min kamrat vid dammen? — I ett annat
land med andra klockor. De ringer kanske till
bröllop nu. Och hans dotter är en brud. Ingen
skall äga dem, ingen skall döma dem.
Hans liv var som ett stirrande öga utan syn.
Kanske ser han nu. Röda, tunga rosor har så
vassa törnen. Han gick på dem alla. Hustruns
onda blickar, dårhusets grismat, stanken ...
lärda förebråelser han inte begrep. Nu är
kanske rosornas tid för honom.
Men jag —? Eldar har brunnit för mej i
dunklet. De brann fort ner till kol. Där ljus
skimrat över vänners drag fanns ingenting.
Bara en död eldstad. Runt om mej låg skogen
utan vägar och ljus. Inte ett steg kunde jag ta.
Och så denna förtärande törst. Min törst efter
broderskap.
”Ni drömmer så ont”, brukar den mörke
läkaren klaga. ”Dröm något vackert.”
Då ler jag.
— Jag befaller inte drömmen, säger jag.
Min dröm befaller över mej. Jag är dess
redskap. Hon har drömt mej långt bort. I den
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
