Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Henry Green. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY GREEN
hans krigsupplevelser. Den förra är en
briljant skildring av det drömlika livet på en
brandstation i hjärtat av Londons evakuerade
överklasskvarter, den senare en sardonisk
studie av krigsneuros i den psykopatiska
gestalten av en soldat som återvänder till
vardagslivet från kriget och inte längre kan skilja
mellan dessa båda romaner rymmer den rätt få
Trots att ”Loving” (1945) skrevs och utgavs
mellan dessa båda romaner rymmer den rätt få
allusioner på kriget och är i själva verket den
fridfullaste av hans böcker. I den mening, i
vilken den litterära kritiken plägar använda
ordet ”pastoral” för att beteckna ett tillstånd,
är den en pastoral fantasi över livet på en stor
irländsk herrgård (huvudsakligen i
köksregionerna). Och likväl är den indirekt en
följd av sin författares upplevelser under
kriget. Det förklarade han för mig, när jag sade
honom att jag inte förstod var han hämtat sin
häpnadsväckande intima kännedom om
arbetet i ett hem och, i än högre grad, om
betjänters och husors idiom. Bland medlemmarna av
den grupp frivilliga brandsoldater vilken han
tillhört hade funnits tre före detta betjänter,
vilka före kriget tjänat i det kungliga
hushållet, hos en margarinmiljonär och hos en
adelsman. Under de långa, beklämmande sysslolösa
nattpassen, så fängslande målade i ”Caught”,
hade han utbildat sig till specialist på vad som
sägs och görs bakom kulisserna i ett ”bättre”
hem.
I denna roman avslöjas Greens lyriska
förmåga i sin renaste form som uttryck för en
utomordentligt högt uppdriven känslighet. Den
framträder lika utsökt i ”Concluding” (1948),
en roman med något av den charm som
kännetecknar ”Le Grand Meaulnes”, och i
teckningen av det unga kärleksparet i ”Nothing”.
Tidigare i detta brev sade jag att Green är en
skald som hellre använder prosa än poesi som
uttrycksmedel. Jag skulle vilja uttrycka detta
på ett annat sätt genom att säga att den dolda
meningen i den mänskliga tillvaron — och att
finna den är hans mål som skönlitterär
författare — är det poetiska elementet i
människornas inbördes förhållande. Må vara att detta
likt guldsand är nästan omöjligt att vaska fram
ur den slagg varav vårt vardagsliv som vuxna
till stor del består. I ungdomen är dock
koncentrationen starkast i det kärleksfyllda hjärtat.
Man kan säga att detta poetiska element i Greens
romaner är identiskt med kärleken själv, ty det
är i egenskap av skildrare av vad Proust kallade
”les intermittences du coeur” som han trots
all sin ironi och cynism framträder klarast som
skald.
Översättning av Birgitta Hammar
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
