Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Henry Green. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
ger när de är som bäst ett verkningsfullt
intryck av samtidighet. I ”Nothing” talar en av
personerna så slående likt en vän till mig och
författaren, att jag vid läsningen fick en känsla
av att lyssna till en grammofonupptagning av
hennes röst, trots att denna röst i boken
tillhör en imaginär och i övrigt fullkomligt
väsensskild person.
Kort efter utgivandet av ”Living” gifte sig
Green — i detta sammanhang borde jag kanske
säga Henry Yorke — med en dotter till lord
Biddulph och försvann från den litterära
arenan. Ett helt decennium gick innan han gav
ut sin tredje roman, ”Party Going”, som kom
ut i andra världskrigets första månad. I
betraktande av hans ymniga produktion sedan
dess — inte mindre än sex romaner av hans
hand har kommit ut de senaste tio åren — ter
sig denna långa tystnad egendomlig. Orsaken
är den att ”Party Going” tog nästan tio år att
skriva. Då författaren för närvarande är
utomlands kan jag inte med bestämdhet säga hur
många gånger den skrevs om, men Anthony
Powell, en av Greens äldsta vänner, har sagt
mig att Green skrev minst sex utkast. Kännare
av Greens verk — och alla som uppskattar dem
är i viss mening kännare — anser ”Party
Going” vara den roman, där hans begåvning
klarast och finast kommer till uttryck. Jag
måste nog hålla med dem, trots att jag skulle
vilja rekommendera ”Loving” (1945), hans
hitintills största framgång, som den lättaste och
mest givande introduktionen till hans
författarskap. ”Party Going” är ett fullödigt verk.
Detta är märkligt såtillvida som Green alltid
har förblivit amatörförfattare i den
egendomliga mening och användning av ordet som
numera är vanlig (nämligen att en amatör på
något odefinierbart sätt är mera
beundransvärd än en yrkesman). Green tycks aldrig ha
lidit brist på självförtroende. Inte ens i hans
båda första böcker kan man spåra några
större tecken på att han genomgått
nybörjarens trevande stadium, så tydligt
framträdande i de flesta författares förstlingsverk.
Om han haft några svårigheter att kämpa med,
har han skapat dem själv. I ”Party Going”
löste han de svåra konstruktions- och
stilproblem han förelagt sig själv med lysande
skicklighet och smidighet. Ytligt sett är det en lätt
roman, lika lätt som alla hans romaner är för
den som blott ser till ytan, och många finner
den kanske uddlös och frivol. Tänka sig att
skriva en hel bok om några överklassungdomar
som överraskas av dimma under sin resa till
Frankrike och tvingas att ta in för några
timmar på ett järnvägshotell, säger de kanske. Vad
menar författaren? Den som efter att ha läst
boken kan ge ett nöjaktigt svar på frågan har
gripits av den förtrollning som Green så
skickligt förlänar även de mest triviala situationer
och har förstått författarens allvarliga syfte.
Detta syfte kan kanske bäst definieras som en
strävan att finna den dolda meningen bakom
allt mänskligt. Att Green själv är fylld av en
aning att en djupare mening kan upptäckas
bakom de mest vardagliga händelser och
omständigheter — i den komiska härva av
missförstånd som uppstår då människor oväntat
träffas på egendomliga platser och under
egendomliga förhållanden, på ett
järnvägshotell, i ett sovrum på en irländsk herrgård, på
en hemvärnsstation i Mayfair, i en skola där
unga damer får den sista avslipningen av sin
uppfostran — bevisas enligt min mening av
hans ständiga strävan att i sina romaner
avslöja de hemlighetsfulla djup som likt en
sub-marin värld — skön, lockande och
skrämmande — döljer sig under
vardagshändelsernas yta.
Efter det långa havandeskapet och
födslovåndorna vid ”Party Goings” tillblivelse fann
Green det lätt att producera en roman
vartannat år. Varifrån han fick tid och kraft
förstår jag inte, ty även om det måste medges
att kriget reducerade nöjesliv och umgänge
till ett minimum, kan hans arbete som
verkställande direktör för en i krigsproduktionen
starkt engagerad firma och som medlem av
Londons frivilliga brandkår inte ha gett
honom vare sig det ena eller det andra. ”Caught”
(1943) och ”Back” (1946) var frukten av
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
