Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - C. G. Bjurström: Försök till en överblick. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSÖK TILL EN ÖVERBLICK
ligen oförmögen att handla har Breton på
gränsen till handlingen alltid upptäckt dess
begränsande inverkan. En världsomstörtning som den
Breton vill åstadkomma förverkligas
förmodligen inte heller på den vägen. Handlingens
fåfänglighet har väl det senaste kriget och
framför allt efterkriget visat oss.
Surrealismen är mycket snarare en mystik
och dess ambition att förändra människan
verkar ”lättare” att realisera än den att förändra
världen. Monnerot har tidigare i sin briljanta
essay ”La poésie et le sacré” (Gallimard) visat
att surrealismen är ett ”pre-religiöst” tillstånd.
Claude Mauriac har bara behövt utveckla
tankegången om igen i sitt andra kapitel. Hans
framställning av ”le réel” och ”le surréel” är
däremot ganska oklar och hans kritik
otillräcklig. Hans reflexioner om surrealismens
betydelse såsom omskapare av den allmänna
uppfattningen om kärleken berör visserligen ett
viktigt ämne men sätter det inte in i ett
sammanhang.
För den som vill följa den surrealistiska
metoden och tankegången närmare vill jag
däremot rekommendera M. Carrouges: ”André
Breton et les données fondamentales du
Sur-realisme” (Gallimard) som steg för steg
analyserar och förklarar surrealismens
inträngande i den yttre verkligheten och i den inre,
dess strävan att söka uppnå det Carrouges
kallar för ”den högsta punkten”, denna punkt
”där liv och död, verklighet och fantasi,
förflutet och kommande, det meddelbara och det
icke meddelbara slutar att uppfattas såsom
motsatser”. Genom talrika citat visar Carrouges
hur surrealismen upptar traditionen från
Ka-balen och alkemin, hur den strävar efter den
”ordets alkemi” Rimbaud talade om. Den
surrealistiska humorn, bl. a., finner här en utmärkt
definition och Carrouges visar oss hur även
denna förtvivlans humor är en strävan att
närma sig ”le point supréme”.
I hela Carrouges skildring av surrealismen
märker man det mystiska draget: Breton söker
efter ”ett förlorat paradis”; han förnekar en
gudom, annat än som en symbol för Ödet,
men under sin utforskning av det
undermedvetna och de hemliga strömmarna i människan
fruktar han att stöta på ”mörkrets makter”
och i ”Arcane 17” hyllar han Osiris, ”den svarta
Guden”, dvs. en Gud som i sig återupptagit
Satan och sålunda återställt den enhet
surrealismen söker. Den automatiska skriften, liksom
det surrealistiska måleriet, och poesin, är,
skulle man kunna säga, jakten efter en
uppenbarelse som uteblivit. Det verkar som om
Breton aldrig lyckats övervinna sin oro. Trots alla
”upptäckter”, trots den av fantasin
genomskimrade värld han omger sig med, verkar han aldrig
ha funnit fullkomlig visshet. Vetenskapen måste
Carrouges erkänna såsom en likvärdig metod.
Surrealism och vetenskap skiftar bytet, den ena
tar den inre världen, den andra den yttre, och
hoppas en dag att nå varandra.
Detta drag av otillfredsställdhet och den
relativa overksamhet surrealismen för närvarande
har försjunkit i — trots att den då och då gör
sig påmind såsom nyligen i den ofta utmärkta
”Almanach Surrealiste du demi-siécle”
(specialnummer av La Nef, Ed. du Sagittaire) eller
den hyllning ”André Breton” som Marc
Eigel-dinger sammanställt (A la Baconniére), — den
skenbart obetydliga roll den för närvarande
spelar hindrar inte att den är en av de få
positiva rörelser vi äger. Gaetan Picon kallar den en
”entusiasm” eller ”une tentation angélique” och
anser att världen för närvarande befinner sig
under intryck av ”realismens frestelse” samt att
en ”reducerande pessimism” har ersatt
entusiasmen. Men surrealismen har dock på många
områden utövat ett mycket stort inflytande,
som vi för närvarande är beredda att
undervärdera, därför att vi befinner oss i en tid som
reagerar mot surrealismens illusioner, men när
vi sluppit ut ur den andliga reduktion som
Picon anser att vi lever i, kommer vi att bättre
kunna se vad Breton har givit oss. Betraktar
vi surrealismen som ett litteraturhistoriskt
fenomen är den nästan en sammanfattning av
hela franska litteraturens utveckling från
symbolismen till våra dagar, med sin utforskning
av människan — som hos Gide eller Proust —
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
