Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - C. G. Bjurström: Försök till en överblick. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
niskan, som skär alla över en kam (vi såg
emellertid nyss att han själv använde sig av
detta uttryck); sanningarna och inte
Sanningen. De förlegade dualistiska morallärorna
ersätts med en ”estetik”. De hittillsvarande
samhällsformerna grundade sig på
nödvändigheten av arbetet och arbetsfördelningen. I och
med atomkraften behöver människan inte
arbeta. Eftersom individerna i alla fall måste
leva i ett samhälle utser Perruchot de
”vetenskapliga imperativen” till att ersätta de
metafysiska eller etiska imperativen, som numera
är omöjliga. ”Den gamla friheten var
förbunden med skuldkänsla; morallagen var jörbud.
Den nya friheten skall först vara ansvar, den
vetenskapliga lagen innebär plikt.” — ”Genom
sina positiva handlingar kommer individen att
skapa människan och i och med att han skapar
människan, skapar han sig själv.”
Till förfäder utser Perruchot Nietzsche,
Rimbaud och Surrealismen, samt Giono, vars ”Må
min glädje vara” tydligen kan uppfattas som
ett pre-epiphanistiskt verk.
Epiphanismen framträder inte med små
pretentioner. Programmet saknar emellertid
både stringens (men Perruchot vill ju
övervinna logiken) och glöd. Det är en samling av
banala konstateranden och förenklade
perspektiv och verkar ansträngt hurtigt.
Det är inte så lätt som Perruchot tycks tro
att ersätta surrealismen och välja ut sitt arv i
den bouppteckning som man sedan flera år
tillbaka sysslar med. Varje inventering
uppvisar emellertid nya rikedomar. Helt nyligen
har en serie skrifter kommit ut som vittnar om
surrealismens livaktighet, om inte såsom
rörelse så i alla fall som inflytande. Det
Jean-Louis Bédouin ger oss i sin ”André Breton”
(Collection ”Poétes d’aujourd’hui”, Pierre
Seghers) är en verklig surrealistisk
trosbekännelse. Han framhåller mycket riktigt att
surrealismens syfte inte är att skapa en litteratur
men att förändra världen samt att skapa en ny
människa. Medlet härtill är dikten vars
”analogiska kunskapsmetod” bör tillämpas även på
vetenskapens område. Bédouin åberopar sig på
Eddington enligt vilken en ”objektiv kunskap”
vore ogenomförbar och de vetenskapliga
lagarna inte vore annat än en projektion av
vår egen mentala struktur på det okända. De
spridda kunskaper vi lyckas skaffa oss kan vi
inte förena till ett levande helt, när vi har
plockat isär kugghjulen kan vi inte sätta ihop
klockan igen. Analogin är enligt Bédouin det
enda sättet att förena förnimmelsernas olika
vittnesbörd. Surrealismen är enhet på alla
områden, övervinnande av alla motsatser, alla
dualismer, alla splittringar (därför har Breton
även anslutit sig till Världsmedborgarrörelsen),
alla skillnader i tid och rum. Bédouins
medryckande och uppriktigt hänförda skildring av
surrealismens syften sådana de alltjämt ter sig
kompletteras av ett fylligt urval av Bretons
skrifter.
I egenskap av religionsstiftare eller kanske
rättare sagt uppenbarare av en myt kan Breton
givetvis inte känna sig träffad av Picons kritik,
när han säger att han inte har utvecklats eller
förändrats. Clouards fullständigt oförstående
inställning och föraktfulla beklagande kan inte
heller störa honom, eftersom Clouards främsta
anmärkning är att de surrealistiska verken är
svåra att läsa och inte äger något vetenskapligt
värde. Surrealismen har aldrig velat vara
varken litteratur eller vetenskap.
Claude Mauriac som förra året gav ut en
”André Breton” (Editions de Flore) har något
av samma konservativa synpunkt på
surrealismen och fastän hans essay belönats med Prix
Sainte-Beuve lär den ha uppväckt Bretons
misshag. Det är inte svårt att förstå, framför allt
efter det första kapitlet där Mauriac påpekar
att denne världsomstörtare alltid dragit sig för
att handla. Hela surrealismens äventyr med
kommunismen bottnar i Bretons vägran att
underkasta sig, att avstå från den frihet som
är en av de viktigaste villkoren för
surrealismen. Men samtidigt har han ständigt känt
dåligt samvete därför att han inte gjorde
någonting. De olika surrealistiska upptågen på
20-talet kan j u inte betraktas som allvarlig aktion.
Ständigt dragen mot handlingen och
person
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
