Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Holger Ahlenius: Barabbas, vår like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
BARABBAS, VÅR LIKE
Redan evangeliernas Barabbas, i sin
flyktiga skissering, är en skiftande, en
svårgripbar figur. Enligt Matteus bara en beryktad
fånge i största allmänhet var han enligt
Markus och Lukas fängslad såsom medbrottslig i
ett upplopp och för dråp men enligt Johannes
rätt och slätt en rövare. Hjalmar Söderberg
utgick från Markus och från uppgifterna om
att Barabbas i vissa handskrifter av
Matteus-evangeliet hade samma ”förnamn” som
Mästaren, då han i en omstridd bok försökte göra
sannolikt, att Jesus och Barabbas var en och
samma person. Så långt hade inte Renan gått,
men även han såg i Barabbas en upprorsman
och en dråpsman och uppehöll sig vid den
förmodade namnlikheten. Mauriac däremot, i sin
bok om Jesu liv, har gjort Barabbas till en
rövare.
Så ock Pär Lagerkvist. Kanske har han
funnit det lägligt att beröva figuren
upprorsmannens sammansatthet och medvetna
viljeinriktning och låta honom framstå som en simpel
missdådare, då han gick att dikta en historia
åt den eljest anonyma gestalten och ge den
något av en fysionomi. ”Vad förmår väl det
kalla järnet mot en människas levande själ”,
skrev Pär Lagerkvist i en ungdomsnovell om
den av krigsskador vanställde Maurice Fleury,
som inte igenkändes av sina kära, och han
upprepar här, att ”hur en människa ser ut
betyder inte mycket”. Men fråga är, om inte
diktaren motsäger sig själv, om inte hans
Barabbas bär samma hemska ärr i hjärtat som
under ögat, det outplånliga minnet av faderns
övergrepp och hat, om inte den irrande blicken,
som skyggt söker gömma sig, ger uttryck åt
de trevande, oartikulerade och tröga
själsrörelserna hos detta mänskliga råämne. Till
PÄR Lagerkvist: Barabbas. Bonniers 1950.9:—.
skillnad från en annan i sig själv innestängd,
den till unik individ hårt präglade Dvärgen,
förblir Barabbas berättelsen igenom grovt och
summariskt tillhuggen, en lerklump som
knådats till mänskligt typiserad form, men vars
särdrag konstnären inte har arbetat ut. Med
den tekniken har det varit möjligt att renodla
vissa elementära reaktioner; överflyttade till
det utvecklade själslivets plan skulle de kanske
ha förlorat sig i de psykologiska subtiliteter
som Pär Lagerkvist vanligen har skytt. Han
har alltid älskat de små människorna, de enkla
och osammansatta själarna. Som så ofta
tillförne har han tydligen velat ta ett grepp djupt
ner i det allmänt mänskligas, det alltför
mänskligas ludna barm. (Barabbas lägger
märke till, att den korsfäste inte har något
hår på bröstet.) Han har fångat
bibelberättelsens och legendens egen ton i ett förenklat
vardagsspråk, där folkliga vändningar och
talesätt, måttfullt brukade, står sida om sida
med sparsamt insatta arkaismer och
tidshisto-riska allusioner. Resultatet har blivit ett
slags svensk allmogemålning med bibelmotiv,
hållen i blekta färger; det kunde vara en
gammal klok och from sockenskomakare i våra
landamären som berättade, samtidigt som
förtrogenheten med senantikens medelhavsvärld
och främre orient flyttar läsaren tillbaka till
första århundradet. Både besjälad andakt och
en plirande småländsk finurlighet finns
nerlagda i berättelsen — omöjligt att avgöra var
naiviteten tar slut och naivismen tar vid; båda
förefaller alldeles äkta. Upphöjda, nästan
smärtsamt översvinnliga scener och scener av
drastisk, makabert-grotesk naturalism glider
osökt över i varandra som i primitiva mästares
måleri. Inte minst får man ett levande, ett
överväldigande intryck av hur kort och ändå
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
