Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Holger Ahlenius: Barabbas, vår like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
omätligt avståndet var mellan högsta kultur
och förfining och slavvärldens eländesgråa
älta, där människovärdet aktades lägre än
intet.
Eljest kan man nog i den treledade
berättelsen urskilja en förskjutning av motiv,
tyngdpunkt och perspektiv. När vi först möter
Barabbas, är han en man, för vilken världen inte
längre är den samma. Han har frikänts i
stället för den som kallas judarnas konung, han
har bländats av ljusskenet kring hans blodiga
panna, liksom av mörkret på Golgata. I den
allra lägsta judiska folkvärlden, där han hör
hemma, släpar han nu omkring sin hemlighet.
Hans tröga, outvecklade sinne vacklar mellan
vantro och nyväckt mirakeltro, mellan massiva
vidskepelser och naturliga förklaringar. Han
försöker njuta av sin nyvunna frihet, sin
räddning åt livet, på det djuriska sätt som står
honom till buds, med svir och hor, men han
lyckas inte komma ifrån sin underliga,
oförklarliga upprördhet. Han vaktar vid Kristi
grav men finner den öppnad, utan att han vet
hur det gått till. Han kretsar envetet kring de
första kristna, ja, stöter samman med och
lyssnar till Petrus, förnekaren, men han jagas
bort som en pestsmittad från deras brödraskap
— han, den frikände, för vilken Mästaren har
dött mer bokstavligt, mer påtagligt än för
någon annan. Medvetandet om detta tynger
honom likt en fruktansvärd börda, en
skrämmande utvaldhet. Han försöker återgå till sitt
forna stråtrövarliv men förmår uppbåda
krafter till våldsdåd endast då deras offer är att
finna bland dem som dömt och stenat. Då kan
han gripas av ett momentant raseri, som, utan
att han själv eller någon annan förstår det,
utgör vrångbilden av det man kallar helig
vrede. I detta första parti finns sidor som ter
sig mindre väsentliga, som troligen hade
vunnit på att dras samman och komprimeras —
alltför många är de inte. Men en själ i
mörker, ovisshet och hjälplös vacklan, en fumlare,
en famlare — det är i och för sig ett både
odramatiskt och oepiskt motiv, som kräver
hårdaste tuktan och inte tål vid att tänjas
ut. Andra inslag däremot, såsom episoden
med den harmynta, vilken med martyrens
död får vittna om sin mästare, och som
Barabbas begraver vid sidan om deras
längesedan döda barn, är sällsynt förtätade och
gripande. Folkpratet, det oanfäktade skvallret
om den förmente frälsaren, som dött en vanlig
förbrytares död och därför omöjligt kan ha
varit den väntade Messias, har återgivits med
en historisk ironi, som leder tanken till
Ana-tole France’s berömda mästarnovell
”Ståthållaren från Judéen”. De glimtar som ges av det
heliga landets grandiosa ödslighet hör också
till det oförglömliga.
Så följer ett parti, där Barabbas inte längre
är en ensam huvudperson utan som sådan
jämställd, sammanställd med den kristne
slaven Sahak — först hopkedjad med honom i de
cypriska koppargruvornas helvete och därefter
oskiljaktig från honom i den romerske
ståthållarens hus i Paphos, där deras fortsatta
slavtillvaro är lite drägligare. Ett sällsamt och
meningsfyllt tvillingpar utgör de, dessa
kedje-fångar, mannen som sett Jesus och inte
förblivit oberörd av mötet men bara en enda
gång hänger sig åt honom i brinnande bön,
som gärna vill tro på honom som sin frälsare,
men som till sist ändå förnekar honom — och
mannen, som aldrig sett Jesus men aldrig
tröttnar på att höra talas om honom, som
under de värsta lidanden hålls uppe av den
helhjärtade tron på honom och till sist, för
hans skull, visar sig mäktig det största av alla
offer, det svåraste. Inskriften på slavbrickorna,
Christos lesus, blir för den som önskar tro
bara en magisk besvärjelseformel, som inte
äger någon makt, för den som verkligen tror
det tecken, i vilket han övervinner världen, dess
fasa och kval. De tvillingfångarna — som är
oskiljaktiga och ändå drar åt var sitt håll,
den ene med sin ovisshet, den andre med sin
visshet, den ene skamset undvikande, den
andre sorgset förebrående — är inte bara
hämtade ur mänsklighetens eget bröst; de
förefaller att vara utskurna tätt, tätt under
diktarens eget hjärta, närda av hans blod och
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
