Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Holger Ahlenius: Barabbas, vår like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
föresvävar honom att Mästaren förkastade. Nu
är förföljelsernas tid, och de kristna smyger
sig i mörkret till sina hemliga möten. Driven
av dunkla krafter söker sig Barabbas åter till
dem men går vilse i katakombernas
symboliska irrsken, och när han skräckslagen tagit
sig ut ur detta dödsrike, tycks plötsligt en
gemenskap, en troshandling stå honom till buds.
Det blir hans sista gärning, förtvivlad och
förvänd : han hj älper till att sätta eld på den värld
som ska avlösas av hans Herres härlighet. Nu,
då den korsfäste synes ha kommit tillbaka, ska
hans förtappade broder från Pilatus’ gård och
från Golgata inte längre svika honom. Se, hans
rike är nära! Den gränslösa bitterheten i
Barabbas’ öde, sådant Pär Lagerkvist fritt har
gestaltat det, når sin kulmen i denna falska
världsundergång; i det ögonblick då han
äntligen känner sig gripen av tron och erfar
extasen i att tj äna den gud som dött för honom på
korset, tjänar han endast världsfursten,
vilddjuret, som själv anstiftat branden och kastar
skulden på de kristna. Barabbas, som bär
Jesu namn på sin slavbricka, blir yttermera
använd som vittne mot sina förmenta
trosbrö-der och bidrar så till att störta dem i
fördärvet. Medfångarna ryggar tillbaka för den
nu apatiske mannen, då de får veta att han är
den som frikänts i Mästarens ställe, att han
korsat över dennes namn på sin bröstplåt, men
deras vise och åldrige ledare förklarar: ”Vi
har ingen rätt att döma en människa för att
hon inte har någon Gud”. De kristna korsfästs
två och två och talar hela tiden tröstande och
hoppfullt till varandra. Med Barabbas talar
ingen. Han dör ensam, efter alla de andra, och
hans sista ord är riktade — ja, till vem? Till
mörkret omkring honom eller till den mästare
som det varit honom förmenat att tro på annat
än glimtvis, i tillfälliga, uppdykande och
försvinnande aningar, och vars bud: älsken
varandra, han inte förmått göra till sitt?
Berättelsens båda senare partier betecknar en
konstnärlig stegring, som är häpnadsväckande och
beundransvärd, och som från ett ojämnt, lätt
kuperat låglandskap för oss upp på en
his
nande alptopp med hög och ren, kanske en
smula förtunnad luft. Och dock, frågetecknet
består; det anger både helhetston och
slutperspektiv.
När Pär Lagerkvist diktade denna sorgsna
och mycket sköna legend, har det väl främst
varit för själva fiktionens skull och
därför att Barabbas’ outförda, gåtrika gestalt
har lockat honom; han har kunnat fylla
den med sin egen känsla, sin egen levande
ande. Men liksom i tidigare verk — ”Det eviga
leendet”, ”Dvärgen” — har han också
återvänt till de stora, de eviga frågorna, och han
har fullt ut begagnat sin diktarrätt att ställa
dem snarare än att lösa eller besvara dem. I
likhet med så många betydande diktskapelser
är ”Barabbas” ett mångtydigt verk, som i
sista hand gäckar vår förvetenhet, den Pär
Lagerkvist torde ogilla såsom klåfingrig. Men
det kan inte hjälpas att hans eget verk ånyo
väcker den till liv, att det driver oss att åter
och åter undra och grubbla över vad det är
som dömer, och vad det är som frikänner till
liv och död. Hurudan är den makt beskaffad,
som till exempel kallar bort en vän, en
oförliknelig, på livets middagshöjd men låter en
bruten åldring, som längtansfullt ser fram mot
slutet, leva vidare? Finns det en högre, en för
oss ofattbar kärlek bakom en dylik
världsordning eller bara en grym, förhatlig slump?
Frågeställningen är lika gammal som den
spörjande människoanden själv, och det är
rikligen sörjt för att vi inte ska glömma bort den.
Den brukar framkalla ett par tre typreaktioner,
ödmjuk underkastelse, vanmäktig revolt, stum
och namnlös sorg. Både frågorna och
reaktionerna kan sägas vara implicerade i berättelsen
om Barabbas.
Djupast sett är Barabbas’ tragedi den
oförmåga att älska som för alltid murar in honom
i jagets isande dödsrike, en situation, som
hans trubbiga förstånd inte förmår
genomlysa och som därför blir ett lidande vars
art han inte kan fatta. En enda gång har
han varit förenad med en annan människa,
men då var de sammanlänkade med tvångets
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
