Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Holger Ahlenius: Barabbas, vår like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARABBAS, VÅR LIKE
’och slaveriets järnkätting. I roten av sitt
nebulösa väsen har han skakats av Jesu
kärleksbud, som låtit honom dunkelt ana, att han
är utestängd från mänsklig gemenskap och
värme, därför att hans arvedel är hatet, ett
maktlöst, oförlöst hat, som han inte förmår
förvandla till kärlek, som bara exploderar då
och då i hemska förvillelser. Och likväl
skymtar bakom hans våldshandlingar impulser som
i sitt ursprung är riktiga och goda: reaktioner
mot orättfärdighet och förföljelse, mot en
värld som är vederstygglig, därför att den är
byggd på slaveri och förnedring av
människan. Revolutionären kan dubblera den kristne
men inte sättas i dennes ställe; hatet förblir
i sista hand alltid sterilt och förstörande,
därtill sin egen plåga.
Vem är då Barabbas? Ack, han är ju du
och jag. Lite var har vi, till synes slumpartat
och oförtjänt, frikänts till fortsatt liv när en
mästare eller en vän ryckts bort av en brutal
död. Lite var har vi erfarit detta som ett
blödande stigma, en tung, ogripbar börda, som
måste bäras vidare. Lite var har vi också känt
det som en ansvarsbörda att i den stora
männi-skoj aktens tid vara utvalda till att slippa undan,
till att inte lida, och en hårt prövad moders
tårade blick, en obestämd men malande
självförebråelse har följt oss som de följde
Barabbas. Sagans urgamla trefald, som utnyttjats i
berättelsen om den frikände, svarar upp mot
något allmängiltigt. Alla ska vi till sist
inhämtas av samma död och möta den lika
övergivna som han, om vi inte i motsats till honom
förunnats ett bröst att luta vid eller en tro att
sluta vid — och hur många av oss är inte
detta förmenat? Hur många av oss äger inte
som han den religiösa oron utan att därför
äga trons trygga barnaskap i tillvaron? Hur
många av oss får inte uppleva, att våra bästa
avsikter, eller vad vi tror vara våra bästa
avsikter, vänds i sin motsats?
Barabbas är väl slutligen också någon inom
oss alla, den vantrogne, som sträcker sig mot
tron men inte uppnår den annat än i enstaka
uppflammanden, korta extaser, och som
dessemellan sviker och förnekar men inte desto
mindre är förbunden med en annan varelse
inom oss, vilken alltid har funnits där,
åtminstone som önskedröm, idealbild, outvecklad
möjlighet — den troende, den helhjärtade, som
tveklöst sätter in sitt liv för en sak. Likt
Barabbas har vi alla mött kärleksbudet på
vår väg och mer eller mindre skamset vänt
bort vår blick. Alla bär vi på en hemlig
bröstplåt, där namnet på kärlekens Gud är
överkorsat. Inskriften kan ibland bli till en
eldskrift, som tillfogar oss osynliga brännsår;
ibland förefaller den utplånad av
överkorsningens tjocka streck, och dock finns den där
alltid i form av ett ofrånkomligt, ett gnagande
krav. Troende eller inte troende — oberörd
kan ingen gå förbi Kristus-gestalten utan att
sakna något väsentligt i sin mänskliga
utrustning. Inte ens Barabbas, rövaren, kunde det.
Om detta har Pär Lagerkvist berättat i sin nya
bok.
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
