Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Av dessa, Stenriddaren ackompagnerande
kvinnliga diktsamlingar, är Marianne Linders
den intressantaste. Hon är enligt bokens
fly-leaf-notis socialarbetare, akademiker etc.
Hennes fria vers har sin prägel av den
överansträngning, den brist på spontaneitet, som
ambition ofta kan ge. Jag är alldeles övertygad
om att hon kanske behövt skriva ner att hon
känt det hon känt för att känna det, men —
jag återkommer till denna fråga — varför inte
i dagbokens form? Dessutom tror jag mig ha
en viktig konstnärlig erfarenhet att meddela,
nämligen att det hjälper inte att säga: Jag
ropar, utan det är själva dikten som skall vara
ett rop, alldeles som i det moderna måleriet
den viktiga erfarenheten har gjorts att tavlan
i möjligaste mån ska vara ett ”ting i sig”,
eller om man så vill ett tillstånd, och inte en
avbildning. Marianne Linder genomgår med
någon bravur en själskamp: studier,
grubblerier, mannen, Gud. Hon är icke någon god
konstnär, hon gör i sitt allvar en och annan
fadäs, och så är hon en makt- och
moralmänniska. Men hon har ju ett slags, enligt min
mening missriktad, idealitet.
En egendomlig kontrast mot Ossiannilssons
fanfarer erbjuder Gunnar Hammargrens
diktsamling ”Tillflykt”. Den är utgiven på eget
förlag, säkert inte tillfällig, men säkert
egensinnig. Influenserna av Ekelund, eventuellt
Conradson, är påtagliga. Detta är det veka
hjärtats sekelsskifteslyrik, och i uttrycksfullhet
långt bättre än många av dagens debutanter.
De senare är sällan ensamma och inte så ofta
så fattiga som de själva tror. Men
Hammargren ger en doft av en tid då det var vanligare
att vara för det första fattig och för det andra
ensam.
Varje morgon, när man kom upp på berget
ovanför huset i trädgår’n leende stilla
visade havet vida med skär och öar
ett nytt ljuvt,
outgrundligt ansikte,
som jag girigt drack in i mitt blod:
Jag skall inte försöka mig på
en lång beskäftig beskrivning.
Ovärdig vore jag då den lycka
livet slösande bjöd ...
De sista fyra raderna innehåller ju en
konstnärlig visdom. Diktaren är säkert naiv. Men
jag anser att den naive kan vara vis.
”analysis situs” av harald swedner är en
anmärkningsvärd experimentdiktsamling. Jag
skulle dock tro att dess största intresse inte är
det rent typografiska utan frågan om vad av
detta barnet månde bliva, harald swedner har
gjort en diktsamling i brett kvartoformat där
bokstavstecknens fördelning torde ha
inspirerats av Mallarmées ”Un coup de dés” eller
”Igitur”. Även musiken har spelat en roll för
formgivningen. Men: samma kritik som den
jag ovan givit beträffande Marianne Linder
kan gälla även här, nämligen överarbetning och
idealitet, swedner kan i exempelvis ”ljus
mad-rigal” genomföra en kontrapunkt, eller
åtminstone en kanon. Och det är klart att jag anser
hans resultat aktningsvärda. Men han arbetar
för mycket, och den som arbetar för mycket
måste alltid räkna med överarbetning.
swed-ners bok är ett aktningsvärt försök, men jag
tror att det är sammansatt av alltför många
disparata linjer.
Jag kan inte se att hans sätt att dikta kan
hjälpa honom att leva.
Göran B. Johansson gör i ”Pappershjärtat”
ett intelligent försök. Han är visserligen
studentikos och uppsaliensisk men han är
därutöver smakfull, bitter, lagom rolig, lagom elak,
en smula elegant, epigrammatisk och klok. På
sätt och vis skulle jag vilja återknyta till de
diktsamlingar jag recenserade i början,
nämligen: jag ville karakterisera honom som en
något giftig karl som med säkerhet på bästa
sätt kan sköta en tj änst men som med lika stor
säkerhet inte kan skriva dikt, därför att dikt
dock i sista hand måste vara ett uttryck för
idealism eller olycka. Gunnar Ekelöf
TILLVARATAGET
Jan FridegÅrd: Kvinnoträdet. Wahlström &
Widstrand 1950. 7: 50.
Om våra gamla bekanta Johan From, Lars
Hård och livdragonen Stolt handlar de flesta
av skisserna i Jan Fridegårds nyutgivna bok.
Att det är en samling bagateller kan inte
undan-skylas — små verklighetssnitt,
barndomsminnen, anekdoter, episoder, där det vanligen
saknas både story och poäng i ordens vedertagna
mening. Författaren har måhända haft detaljer,
dem han inte tidigare kunnat få med, att lägga
till i sina diktfigurers fysionomier eller att fylla
ut deras historia med, små finputsningar,
justeringar och nyanseringar att företaga. Eller det
rör sig kanske snarare om hj ul som blivit över,
om spånor och flisor ur verkstaden. Det
konstnärliga mästerskap som obestridligen är
Fridegårds har här inte blommat upp i ett enhetligt,
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
