Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Vilgot Sjöman: I hennes rum. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
Har han hört
mina tankar, rörde han vid dem?
med handen där .... Varför svarar han
eljest:
”Jag har ingen avsikt, Gunhild. Jag har kommit,
utan att göra klart för mej själv
om jag borde göra det eller inte. Ett slag ....”
och han sänker sin röst, låter den luta sej ner:
”Ett slag tänkte jag vara beredd på att
svara ungefär det
att nån gång måste ju vara den första, nån gång
måste vi träffas igen: det är välan
bättre det blir så här
än att vi stöter ihop i ett gathörn, på bio
eller på järnvägsstation? Nån gång måste ju
vara den första —”
”— och nån gång den sista!”
Då rycker han till.
Spänt, liksom hukande sitter han där:
det ansiktet har jag aldrig, aldrig förr sett.
Jag stirrar förvånad och skrämd. Vad är det
som hänt? Varför stirrar han på mej
som en slagen, en flykting, dribblad
från gränsövergång till gränsövergång. Vad är det
med honom?
Något som hänt på haven
kors och tvärs
där han farit
kors och tvärs, utan mål
för affärernas skull.
”Vad är det du menar?!” Han ser
på mej. Och rösten begär ett svar, utan vidare
kräver .... Jag spänner mej själv
och jag svarar: ”Det finns
ingenting som säjer: vi måste
träffas igen. Stöta samman, javisst,
i ett gathörn, på bio eller till och med
i en skobutik; javisst! Men att träffas....
Vi måste.” Jag hör att min röst
är som den är, jag kan inte längre
nehärska mej själv, jag vet det:
jag är som jag är!
En gång tog du mej sådan jag var — utan att fråga,
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
