Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF KJELLGREN — KAMRATSKAPETS DIKTARE
”Nya äventyr i skärgården” (1942), där han
skildrar den lille Simon Dunderhake, som i
sällskap med den tama utterungen Kristoffer
upplever ett otal mer eller mindre spännande
äventyr tillsammans med torpare, fiskare,
gård-farihandlare, skeppsbrutna sjömän och andra
av bygdens människor. Där finns ett levande
porträtt av den gamle farfadern och en ömsint
och vackert tecknad bild av modern. Mycket i
dessa båda böcker är naturligtvis omstuvat till
oigenkännlighet, men många händelser och
scener bär det upplevdas prägel.
En mera direkt, rakt på sak gående skildring
har Kjellgren givit i avslutningen till
novellsamlingen ”Skott i vattenlinjen”. Han skriver:
— åtminstone någon gång om året, och då i vanliga
fall i den svarta och slaskiga höstens tid, kom det en
främmande man ut till stugan i skärgården där vi
bodde, min mor, mina syskon och jag. Denne man
förändrade alltid det vanliga vardagslivets gång på
ett avgörande sätt: yxhugg började eka ute i backarna,
sågar raspade, dynamitskott knallade; gevären,
mynningsladdarna och sälbössorna togs fram ur sina
gömmor och oljades, nät och fångstredskap gjordes i
ordning. Denne man, som alltid förblivit främmande
för mig, hade mörkbrunt och vågigt hår, han hade
kalla stålblå ögon och ett hårt ansikte. Det var min
far som tillfälligtvis kom hem från sjön och blåste
liv i den sovande omgivningen. Och han förde med
sig en fläkt av färgrikedomen ute i världen, en pust
av det hårda och obarmhärtiga livet. Trots att jag
vet att han aldrig sade ett ont ord till oss, tror jag
att vi alla var rädda för honom. Varje önskemål han
ställde i arbetet blev också blixtsnabbt utfört. Min
far var en främmande i sitt eget hus, en främmande
för sina nära anhöriga. Men hans berättelser var
fascinerande och fantasifulla, även om jag nu förstår
att hans röst hade en hatisk underton, något av bittert
förakt då han förtäljde om slitet och släpet till iands
och sjöss. Men hur underbart kunde han inte trolla
bort blötan och höstmörkret runtomkring, hur
definitivt slog inte hans ord ner väggarna i den kvava
stugan och lämnade öppen sikt över hela världen. Vi
såg hur kineserna arbetade i hamnarna, vi fördes in
i de afrikanska kraalerna, vi fick veta något om
segel-föringen till sjöss —
Så följer en historia från sjön, vilken fadern
avslutar med att vända sig till brodern, även
han en f. d. sjöman, som kommit hem och
slagit sig ned i samma bygd, endast några sten-
Erik Asklund (med skrivmaskinen) och Kjellgren
författande i det fria. Högalidsparken 1928
kast från familjen Kjellgrens bostad: ”—
Ne-ver mind! Allting har ett slut, men våra liv är
inte värda en dräpt lus. Är det lögn, det jag
berättar, Viktor? — Du har rätt, det är
alldeles som du säger, bekräftade min farbror
med ovanligt allvarlig röst.”
Kjellgren fortsätter:
”Min far hade stubbade mustascher, ett fyrkantigt
och järnhårt käkparti som inte tillät något skämt.
Men min farbror, som också ibland dök upp i stugan,
tog allting mera lustigt och livat. Hans långa
mustascher fladdrade om öronen, ögonen gnistrade av
munterhet och livsaptit och hans svarta hår var
små-knollrigt som på en neger. Han hade ett respektlöst
sätt att vårdslösa med alla geografiska avstånd: ”— I
San Francisco fick jag en chans att gå hem över
London!” Under många år trodde jag att London
låg strax bortom Trosa, den närmaste större orten
från vår horisont där ute i skärgården. Medan min
far med mörk stämma berättade om allt som var
otroligt och spännande, gnolade farbror på
obegripliga sjömanssånger med lustiga melodier.
Och efter en annan sjöhistoria, som inleder
detta avsnitt i novellsamlingen, tillägger
Kjellgren:
Till sådana berättelser har jag länge lyssnat;
berättelser om männens ensamhet ute till sjöss, om det
hårda arbetet, om den sönderslitande och fåfänga
längtan efter mänsklig gemenskap. Då förstod jag
inte dessa skildringars egentliga innebörd. Jag såg
inte blodet som sölade ner däcken, jag såg endast de
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
