Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
vita vingarna som spändes till flykt över haven.
Återgivandet av hat och ondska förintades, kvar stod
endast det lockande äventyret, och längtan till
äventyret —
Många av faderns berättelser har Kjellgren
också sedan återgivit i mer eller mindre
omstuvat skick; i novellsamlingen ’’Skott i
vattenlinjen”, i ”Smaragden” och på flera andra håll,
en del glimtvis och antydande, andra mera
fylliga och utarbetade. De två dikter, som
avslutar hans första diktsamling, ”Fyrsken”, är
båda ägnade fadern och modern.
Men det lugna livet i skärgårdsbygden fick
ett brått slut. Om man skall tro slutkapitlet i
den förut omnämnda ungdomsboken ”Nya
äventyr i skärgården”, var det på grund av
att det grevliga fideikommissets förvaltning
ville riva deras arrendeställe och bygga en j
aktstuga på den gamlas plats, men i verkligheten
förhöll det sig nog så, att modern i längden
inte stod ut med att vara ensam om att hålla
ihop hemmet. De båda äldre sönernas håg stod
till sjön, och när den gamle farfadern dött,
började hon tänka på uppbrott. År 1913 bröt
man upp och flyttade till Stockholm. Bröderna
fick anställning på Bergsunds Varv och Mek.
Verkstad på Söder och Josef inskrevs i Maria
folkskola vid Ringvägen. Familjen fick en
bostad på Heleneborgsgatan, egendomligt nog i
samma kvarter, där sedan Rudolf Värnlund
skulle komma att bo tillsammans med sin mor,
och bara några steg från undertecknads bostad,
Långholmsgatan 7, där jag bodde under
femton år. Men det skulle dröja en tid innan
Kjellgren och jag vågade kontakta den åtta år äldre
kollegan, som vi tidigt, redan i slyngelåren,
betraktade som en särling på grund av hans
ständigt svartklädda uppenbarelse och
stillsamma, aristokratiska maner och försynta
uppträdande.
Kjellgren växte alltså upp i Söders utkanter
nere vid Hornstull. Det var under de svåra
åren under och efter första världskriget, då
nöden var stor i många hem, livsmedelsköerna
växte utanför saluhallarna, och det gällde att
klara sig med alla medel, t. o. m. de icke till-
låtna. Kjellgren som andra pojkar snattade ved
i byggena, nallade äpplen och rotfrukter från
koloniträdgårdarna, knyckte kol från pråmarna
vid Söder Mälarstrand, plockade skrot inom
Bergsunds gamla varvsområde och försåg
Hornstulls lumpaffärer med diverse grejor,
från tomglas och stickylle till mässingsbitar,
utrangerade järnspisar och kopparplåt — det
senare ett oväntat byte från den under
byggnad varande Högalidskyrkan, vars ena torn
just blivit belagt med sitt stora, dyrbara
koppartak, men som under en vinterstorm slets loss,
varefter plåtsaxarna utförde ett hädiskt
förstörelsearbete i de kringliggande kvarterens
källargångar. Han plockade också blommor i
utkanterna och gick upp i husen och sålde dem
vid dörrarna. Ty han fick tidigt göra rätt för
sig, redan under skoltiden med
eftermiddags-arbete, med att springa ärenden i en
blomsteraffär, bära ut tidningar eller med att skrapa
plåtar i ett bageri.
Denna del av Söder var vid den tiden en
ytterst proletär stadsdel, ökänd för sitt busliv
och sina vilda pojkligor, som hade Långholmen
och bergknallarna vid Zinkens damm till sitt
fria revir, där de uppförde blodiga bataljer
med stenslungor och slangbågar. Gängen var
uppdelade i skilda ligor efter de olika gatornas
och kvarterens namn. Kjellgren tillhörde
Hele-neborgsligan och undertecknad
Långholms-ligan, och vi stod många gånger på stridsfot
mot varandra, vilket inte hindrade att vi, när
striderna avblåsts, träffades i skolbiblioteket,
på schackkaféet vid Hornsgatan eller senare
som medlemmar i samma idrottsklubb.
Det fanns också en pojkförening i Högalid,
bildad av vår konfirmationspastor, Augustinus
Malmberg. Den höll till i de gamla, nu
försvunna tullhusen nere vid Brännkyrkagatans
slut, och där träffades vi om kvällarna och
fick bl. a. lära oss att binda böcker, under
överinseende av en bokbindarmästare som var
lärare för internerna på Långholmen.
Föreningen utgav också ett medlemsblad där vi
båda flitigt medarbetade. Men det gick lång
tid innan jag visste att bakom olika signaturer
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
