Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF KJELLGREN — KAMRATSKAPETS DIKTARE
Ett undantag utgör dock den delvis
programmatiska och mycket personliga inledningen och
avslutningen till den enda novellsamling han
utgav under sin livstid, ”Skott i vattenlinjen”,
som utkom 1936, samma år som han drabbades
av den sjukdom, lungtuberkulos, som för tolv
år framåt, till hans död den 8 april 1948, skulle
under långa perioder binda honom vid
sjukbädden och hindra honom att helt fullfölja
den diktargärning, som ändå gav sådana
lysande resultat som Londonboken ”Themsen
flyter förbi” (1937), skådespelet ”Okänd
svensk soldat” (1938) och trilogin om
lasttrampen ”Smaragden” (1939) med de följande
delarna, ”Guldkedjan” (1940) och
”Kamratskap mellan män” (1947) samt den
ofullbordade, postumt utgivna ”Nu seglar jag” (1948).
I inledningen till den nyssnämnda
novellsamlingen med sin halvt symboliska titel,
”Skott i vattenlinjen”, (Kjellgren insjuknade
på våren 1936 och boken utkom hösten s. å.)
har han vid det dödshot, som sjukdomen
ställde honom inför (båda lungorna var svårt
angripna och det var nära att han inte
överlevde sin första revbensoperation) känt ett
behov av att ge en sammanfattning av sitt liv och
sin dikt. Han gör det på sitt eget sätt — kärvt,
manligt, sakligt — med att återge en scen från
en av sina resor som eldare till sjöss en grå
januarimorgon med halv storm i Nordsjön:
Jag står på däck och hivar upp slagg och aska
genom styrbords lufttrumma. Det är tunga, åttikilos
järnpytsar, vilka vinschas upp för hand från
pannrummet i början och slutet av vakterna. Skutan
slänger och slår som ett handfat i sjöarna. Efter
varje våg som vältrar över däck, stannar en tunn
skorpa av svallis kvar på luckor, relingar och i
rännstenarna. Under den långsamma färden upp mot däck
pendlar slaggpytsen av och an i den smäckra
stål-wiren. Genom luftrörets trånga cylinder ser man en
cirkelrund fläck av pannrummets knappa utrymme:
eldskenet från den närmaste fyren fladdrar över
järndurkar, verktyg och kolhögar. Samt dessutom
kamraten som står framåtböjd och skyfflar slagg i nästa
pyts som ska upp; från däcket kan man endast se
armarna, huvudet, halsen och halva skuldrorna av
honom.
Kjellgrens kursivering av den sista meningen
är typisk: han vill därmed ange att han inte
glömmer kamraten, att han inte står och
drömmer, fången i någon lyrisk betraktelse över
Nordsjöpanoramat eller vågornas raseri; det
är hela tiden kamraten han tänker på. Ty Josef
Kjellgren är i första hand kamratskapets
diktare.
I fortsättningen berättar han att denna
fysiskt påtagliga scen, som naturligtvis återger
många liknande upplevelser endast är en —
dröm.
Mina händer som håller om vinschveven, blir kalla
och stelfrusna genom den direkta beröringen med
järnet. Och då den tunga pytsen med sitt glödande
innehåll ska häktas av kroken och lyftas ut på däck,
slänger skutan i samma ögonblick undan för en sjö:
mina frusna fingrar fumlar hjälplöst runt
slaggpytsens buktande sidor. Och då jag ej förmår hålla
greppet, störtar de åtti kilona järn och eld tillbaka ner i
djupet därifrån de kom upp. En genomträngande
smäll; sedan tystnad: det rullande fartyget, havet,
himlen och min egen våldsamma ångest — kamraten!
Återigen samma kursivering. Det är
fortfarande kamraten det gäller. Kjellgren ger en
förklaring på drömmen: ”Gång på gång, natt
efter natt händer det att jag vaknar upp i
våldsam skräck ur samma dröm. Eldskenet från
pannrumsfyren är det elektriska ljuset som jag
somnat ifrån; boken som glidit ur mina
händer och ramlat ner på golvet framkallar
smällen från den nerstörtande slaggpytsen. Endast
en dröm! Och ändå upplever jag alltsammans
med en styrka som göres intensiv och levande
därför att den är bräddad med hundratals
verklighetstrogna detaljer som jag tydligt ser
framför mig i sömnen.” (Här följer en
uppräkning av olika fartygsdetaljer.) Han tillägger:
”Dessa yttre iakttagelser blandas med en inre,
okuvlig ångest: den omgivande ödsligheten,
havets och horisonternas bottenlösa grå, samt
den otyglade fruktan för mina egna
kroppskrafters otillräcklighet.”
Dessa citat ger i koncentrat Kjellgrens syn
på det hårda livet som eldare till sjöss, där
kamratskapet, solidariteten, sammanhållningen
och arbetsgemenskapen blir den bärande idé.
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
