Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
laga, Lördagskvällen, som redigerades av Ture
Nerman och Ingeborg Björklund, och genast
anat, att här var en riktig skald på väg.
Martinson logerade i ett tält utåt Skanstullshållet,
vandrade om dagarna in med tältet under
armen och ett knippe dikter i kavajfickan, sålde
några av dikterna och återvände sedan med
sitt tält till Skanstull. Han hade nyss mönstrat
av efter åtta år till sjöss som eldare på de sju
haven. Gustav Sandgren var östgöte och
arbetade på en chokladfabrik vid Ljungsbro. Hans
första ungdomliga, ”okända” roman,
”Gunnar”, som han utgav 1927, hade gått som
följetong i Stormklockan. Kjellgren och jag hade
också upptäckt hans namn i pressen, och vi
skrev ett brev till honom samtidigt som han
själv avsände ett till oss. Breven gick om
varandra. Så kom Lundkvist från värnplikten på
Gotland, och när Kjellgren och jag återvänt
från Paris, träffades vi på allvar alla fem.
Antologin tog långsamt form. Martinson
skickade från Ösmo, där han slagit sig ned,
massor av dikter, vilkas lyriska egenart genast
tjusade oss. Så kom prosaskissen ”Klockbojen”
som en verklig överraskning. I den fanns redan
den prosastil utbildad, som sedan skulle visa
sig i sin fulla vingbredd i de båda
färde-böckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl!”
Kjellgrens dikter utgjorde ett strängt sovrat
urval ur en hel samling, och vid sidan om
Lundkvist och Martinson var han den som
väckte det största uppseendet, framförallt hos
de finlandssvenska kollegerna i det
modernistiska lägret i Helsingfors, en kontakt som
sedan ytterligare skulle stärkas vid ett besök
hos Elmer Diktonius på Åland sommaren
1930, och sedan vid upprepade besök under
hela 30-talet. Diktonius och Hagar Olsson var
de kritiker, som starkast berömde Josef
Kjellgrens dikter.
På hösten 1930 reste Kjellgren till Spanien,
luffade igenom landet, med en del avbrott som
kollämpare på en båt, som gick mellan olika
medelhavshamnar. Resultatet blev den förut
nämnda reseboken ”Spansk odyssée” samt
flertalet av dikterna i samlingen ”Occident”. På
sommaren 1931 återvände han med sina
föräldrar till sin barndoms miljö på Mörkö. Hans
far, timmermannen och djupvattensseglaren,
hade lagt upp, och nu slog de sig ned på ett
torp, där även jag blev en tillfällig gäst. Det
var början till de ”litterära torpens” tid på
30-talet, och många av våra kolleger och
kamrater blev mer eller mindre bofasta i samma
miljö: Martinson, Sandgren, Lundkvist, Ivar
Lo-Johansson, Gunnar Ekelöf samt grafikern
Stig Åsberg.
Men Kjellgren var en orolig ande, som inte
dröjde länge på samma plats. Han gav sig ut
på resor i Skandinavien, for till London som
arbetssökande sjöman och gick till sjöss med
en skotsk båt, som gick mellan olika brittiska
hamnar och Kanada. Där nåddes han av
meddelandet att han erhållit pris i Natur och
Kulturs pristävlan om den bästa yrkesromanen
med boken om Västerbron, ”Människor kring
en bro”, som inte bara skildrar brobygget, utan
också ger den mänskliga och sociala
bakgrunden till denna skapelse. Efter en vintervistelse
på Åland i januari 1936, då han grundligt
förkylde sig, bröt hans lungsjukdom ut med full
styrka på våren samma år. Han var då
sysselsatt med manuskriptet till en film, ”Konflikt”,
som behandlade en strejksituation vid
Göta-verken och regisserades av Per-Axel Bränner,
samme regissör som också uppförde Kjellgrens
skådespel, ”Okänd svensk soldat” på Nya
teatern. Denna pjäs blev under namnet
”Främmande hamn” filmad 1948 av Hampe Faustman
och med George Fant i huvudrollen.
Skådespelet återgår ursprungligen på en novell i
samlingen ”Skott i vattenlinjen” som han
kallade ”Jordfäst i Polen”.
Av de fjorton volymer, som bär Josef
Kjellgrens namn, är det inte många (om man
bortser från hans lyrik) som har rent
självbiografiska drag. Lyriken och i viss mån även
reseböckerna står i en klass för sig — den
förra som ett i första hand konstnärligt uttryck
för hans intentioner som poet, och de senare
underordnade det brokiga stoffet från alla
upplevelser och färder hemma och ute i Europa.
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
