Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF KJELLGREN — KAMRATSKAPETS DIKTARE
många år (kamrater på gott och ont), och jag har så
intensivt levat mig in i deras liv och
arbetsförhållanden att jag ännu om nätterna förföljes av nervösa
ångestdrömmar. Drömmar som djupast bottnar i mitt
medvetande om arbetarens socialt oskyddade
ställning.
Detta uttalande anger tydligt hans position.
Mot bakgrunden av sin föregående litterära
produktion, särskilt då lyriken, ger han i det
följande en lika ärlig, frasfri och saklig
förklaring. Ty Kjellgrens program var i första
hand inte bara litterärt, det var också ett socialt
sådant, även om begreppet ”social dikt” alltid
blir en smula missvisande. I Kjellgrens fall får
hans uttalande ses som ett uttryck för hans
livsuppfattning, som präglades av en
socialistisk samhällssyn. Han stack aldrig under stol
med sina deklarationer på den punkten. De kom
ofta till uttryck, och även om han aldrig
tillhörde något politiskt parti, svävade man aldrig
i tvivelsmål om var han stod — ”kamraten två
steg till vänster”, som han kallade sig i en
dedikation till undertecknad i en av sina
böcker.
Typisk för hans inställning är den novell,
”Porträtt av ovissheten”, som återfinns i ”Skott
i vattenlinjen”, och som skildrar hans resa
tillsammans med den danske Grönlandsfararen
och författaren Peter Freuchen, när de som
utsända av Svenska Sjöfolksförbundet begav
sig in i de nazistiska fängelserna (det hände
1935) för att utverka frigivandet av två
svenska sjömän, som blivit inspärrade av
Gestapo. Utan att ange vare sig kamratens
namn eller närmare direkta detaljer, ger han
just detta suggestiva porträtt av ovissheten,
vilket han, trots det aktuella stoffet, fann
förenligt med sin egen konstnärliga syn. Det
officiella uppdragets utanverk är avskalat, och
kvar står en intensivt laddad stämning av
undran, ovisshet, skräck. En i sig själv
dramatisk, ytterst verklighetstrogen och av det
särskilda uppdraget betonad upplevelse, blir här
dikt, blir konst. Där har man in nuce
Kjellgrens inställning, och den är betecknande för
hela hans produktion. Han förstod att
sam
mansmälta upplevat och erfaret och ge det den
äkta diktens dimension med en långt mera
övertygande kraft än vad mötesresolutioner
och agitationsfraser kan ge. Någon
propagandadiktare av enklare slag blev han aldrig.
I de självbiografiska avsnitten redogör
Kjell-gren för bakgrunden till den lyrik han
producerade under sin friska tid; det är dikterna i
”Fem unga” (1929) och samlingarna
”Fyrsken” (1931) och ”Occident” (1933). Han
säger:
När jag först började skriva, skrev jag om min
närmaste omgivning, och jag skrev naturligtvis som
jag själv uppfattade densamma: det blev buntvis med
dikter om jublet att få arbeta, att få leva. Jag kände
en daglig, djup och ohämmad glädje. På grund av
bristande kännedom om all slags litteratur, visste jag
då inte att den värld som jag levde i skulle uppfattas
som något mörkt och trist och mycket djävligt inferno.
Men om jag själv var omedveten om den saken, fanns
det många andra som kunde ge bättre besked. Jag
beskylldes för verklighetsförfalskning, och många
akademiska kritiker gjorde en offentlig fråga: ”— Var
finns de arbetare som känner i likhet med denne
modernist?” (Vad är modernism?) Efter att ha arbetat
tungt en hel dag, för att på kvällen förvandla sig
till en ny människa genom att slå ett par hinkar kallt
vatten över den varma och upphettade kroppen, måste
det naturligtvis kännas försmädligt att komma hem
och ta del av dylika misstänksamma frågor. Jag hade
ju stått och slängt med kolskyffeln ända sedan den
tidigaste morgontimmen; kallades inte detta arbete?
Eller uppfattade jag inte arbetet på samma sätt som
mina kamrater gjorde? Jag satte mig att tänka på
saken. Och till min häpnad upptäckte jag att
litteraturkritikerna nästan hade rätt. Jag gick igenom hela
det galleri av människor som jag på ett eller annat
sätt haft beröring med på olika arbetsplatser. Och
en stor procent av dessa hade aldrig visat något tecken
att de upplevt arbetet, haft någon glädje av det eller
erfarit suveränitet över en besegrad möda — som
varje tilländalupen arbetsdag i verkligheten är.
Men varifrån hade jag då själv fått min felaktiga
(eller kanske rättare sagt: mycket omarxistiska)
uppfattning? Enligt fullt tillförlitliga källor har ju
arbetet ända sedan paradisets existens (■— du skall äta
ditt bröd i ditt anletes svett ■—) varit en plåga, en
förbannelse, som skänkts ut som straff åt
människorna, och absolut ingenting att känna jubel över.
Något måste vara galet i mitt eget sätt att se och
erfara. Men var fanns felet? I minnet letade jag mig
tillbaka i tiden och kom slutligen fram till en upp-
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
