Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Erik Asklund: Josef Kjellgren — kamratskapets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
Josef Kjellgren under senare år. Ett foto från
omkring 1945
levelse som ännu i dag står skarp och tydlig framför
mig och som klargör att hela min medvetna inställning
till arbetet (en inställning som jag ännu inte kunde
frigöra mig ifrån) helt enkelt är — Lesefruchte!
Den upplevelse han erinrar sig, handlar om
hur han som 11-åring under en resa till
Göteborg ombord på en kanaltramp, där han fick
tjänstgöra som kajutvakt och allmän passopp,
råkade komma över en av Maxim Gorkijs
böcker och blev hänförd av en skildring av
kroppsarbetets glädje och stimulans i boken.
”Det var en berättelse som genomströmmades
av intensivt liv, av fysisk överlägsenhet: den
mänskliga viljans seger över materien.”
Kjellgren fortsätter:
Den glädje som jag sedermera känt inför arbetet,
är kanske inte äkta och egen: jag har fått
alltsammans till skänks av en okänd författare [Kjellgren
visste inte då att det var Gorkij som var författaren,
då boken var trasig och saknade både början och
slut]. Vid en bestämd tidpunkt, då allt var grått,
smutsigt och kaotiskt i elvaåringens obegripbara,
sammanhangslösa värld, kom jag över en bok som skänkte
en ny dimension åt min omgivning; ett par sidor,
några bräckliga ord som öppnade fräscha, friska
perspektiv som jag förut inte uppmärksammat. Och jag
hade inte uppmärksammat dem därför att den dagliga
mödan, de krävande grå kvällsupplevelserna ditintills
pressat samman mina ögonlock och gjort mig blind.
Och jag vet att denna glädje hjälpt mig fram över
mycket som annars skulle ha varit outhärdligt och
meningslöst. Jag har ej velat undvara den och jag är
innerligt tacksam för att jag en gång såg
stenkols-rökarna över Göteborg, såg stadens hus höja sig i en
solig sicksackpalissad, såg hamnen med sina
hundratals båtar, såg vattnet blänka blått mellan kaj armarna,
såg de tegelröda fabriksmurarna, de mammutgrå
transportkranarna och alla växlande järnvägslok. Men
först och främst är jag glad att jag med denna
utgångspunkt så småningom lärde mig att se
människorna, lärde mig att lyssna till deras röster, lärde mig
att förstå tonfallen under de sträva orden och
efterhand försöka sätta mig in i deras glädje och sorg,
deras lidande och lycka. Ty ditintills hade mina
kamrater i skansen endast varit olidliga människodjur,
vars råa och fysiska förutsättningar på livets olika
områden jag fruktade och fasade för: men denna
strålande morgon av verklig glädje och förnyelse (vars
djupare betydelse jag har svårt att definiera och göra
riktigt klar) gav mig en första impuls som sedan lett
mig vidare till livet och litteraturen.
Han avslutar med att återge en personlig
upplevelse: i en sydeuropeisk hamn möter han
ombord sin gamle far, som tagit hyra som
styrman på en lastbåt.
Jag frågade efter styrmannens hytt och blev visad
dit. Och mycket riktigt, det var som jag trott: när
jag kom in i midskepps babordsgång, hörde jag
violinspel. Det var samma mörka psalmer, samma vemodiga
folkvisor och högstämda melodier till stolta
foster-landssånger, som jag lyssnat till med långa
mellanrum i min tidigaste barndom. Jag dröjde en stund
utanför hytten innan jag knackade på. Därinnanför
satt min far, dömd till djupvattenssjömannens eviga
ungkarlsensamhet och spelade fiol (ganska falskt till
på köpet). Redan när jag stod framför den stängda
hyttdörren visste jag att efter den första, hjärtliga
handtryckningen, hade vi två inte mycket att säga
varandra. Det var längesedan vi träffades sist, men
våra åsikter om betydelsefulla frågor hade säkerligen
inte ändrats. Jag visste att min fars var patriotiska
och grå i färgen som hans eget gråa hår; och far
visste att mina var flammande röda, röda som det
yttersta fältet i trikoloren.
Med denna lyriska, lätt patetiska deklaration
har Kjellgren velat ange att hans
samhällsuppfattning inte var något direkt fadersarv — han
tillhörde en ny generation med en annan syn
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
