Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Birgitta Trotzig: ”Aimée”. Novelldebut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGITTA TROTZIG
var Drottningens Juvelsmycke. Tidigt om
morgnarna föll solen snett in genom den blå
rullgardinen, rummet fylldes av spelande blått
ljus. Vinden utanför var mörk med en sötaktig
lukt av smuts och råttätna trasor; en dag
hittade hon en lejdare där, repen var sköra och
murkna, någon gång hade den varit avsedd till
brandstege, hon tog in den till sig. Mamma satt
för det mesta på verandan åt söder, hon hade
kokerskans katt i knät och var ofta på dåligt
humör, hon förbjöd Aimée att gå ut ensam
om kvällen.
En natt drömde hon om Rose, sin syster.
Hon vandrade genom en mörk dal eller en
grotta, i varje fall mellan trånga klippväggar,
stundtals lystes de upp, som av blixtar, i ett
skarpt vitt sken: Rose stod ett ögonblick tätt
inpå henne, hennes utspärrade fingrar
pressades mot den skrovliga svarta klippväggen
bakom, huvudet var bakåtböjt, ögonen slutna,
de mörka ögonbrynen som tycktes penslade på
den bleka huden var sammandragna som om
hon mindes något smärtsamt. Aimée vaknade
med dunkande hjärta och en torr smak i
munnen; utanför stod dagen grådisig och tung,
regnet orkade inte genom den. Det var länge
sedan hon tänkte på Rose, de hade liksom
aldrig funnits till för varandra.
Den dagen gick hon in i Roses rum, ingen
hade varit där på länge, det låg döda flugor
i fönsterkarmen. I spegellådan fann hon en
tom flaska nagellack — coral rose transparent
— och ett trasigt halsband av vaxpärlor; i
garderoben låg ett par grå mockaskor
undan-slängda, klackarna var snedgångna på insidan,
sulan på den högra hade lossat i sömmen. Nu
mindes Aimée hennes ögon; de var sneda och
grå, med en ram av mörka ögonfransar, de
tycktes alltid beslöjade av en egendomlig
sorgmodighet. Rose var fyra år äldre än hon själv;
hon mindes plötsligt hur hon en gång kom in
i hennes rum, där doftade alltid svagt av Chanel
och puder, och såg Rose sitta vid spegeln, hon
skulle på bal och kjolen flöt ut över golvet
i ett brus av vita tyllvolanger, hennes axlar
var nakna, hennes midja smal och vek som en
blomstängel — hon fäste prästkragar i sitt
mörka hår och log svårmodigt åt sin
spegelbild. En kasperdocka hängde på ena sidan av
spegeln, hans röda sammetsdräkt var kantad
av bjällror, han grimaserade lusteligen med
sitt sneda ansikte. Rose böjde sig fram och
andades på sin spegelbild, som en kyss; hennes
pupiller vidgades ett ögonblick, stora och
mörka, sedan vände hon sig och såg Aimée,
hon sade sakta:
”Vad är det du vill?”
Någonstans fanns också en flickboksvärld;
den luktade vit muslin. Mellan vakenheten och
sömnen fanns ett långt ögonblick som var vitt:
rena lakan och blommiga tapeter luktade så,
hon tänkte på kyssar svala som blankt porslin
och rosor i skymningen, och kärlek i
spetsslöja med en lukt av kryddor och lavendel,
ingenting förändrades och om kvällarna kröp
de in i stora sängar, fnittrande om knäckbak
och något oskyldigt puts. Om
vintereftermiddagarna sj önk solen i virvlar av sot och svavel,
skymningen frös sig närmre och människornas
ansikten hårdnade, i den grå kölden blev de
vita som ben. Varje kväll åt hon sig genom ett
lager av flickboksdrömmar, hon tuggade dem
till färglösa hinnor. Ibland fick hon en smak
av blod i munnen.
Birgitta Trotzig är född 1929, tog studenten i Kristianstad 1948 och studerar f. n. litteraturhistoria
vid Göteborgs högskola. Hon har tidigare medverkat i Utsikt. Som sina litterära favoriter nämner
hon Dostojevskij, Hölderlin och Nerval.
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
