Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Birgitta Trotzig: ”Aimée”. Novelldebut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”AIMÉE”
hon hade små blankade hårda naglar och kalla
händer.
”Nå vilket exempel var det?” frågade hon
om och om igen; hennes röst var gäll men
välbehandlad, ett behandskat nyp. ”Vilket var
det? Vilket var det?” (Hennes stämma liknade
undulaternas, den loja kylan under de små
raseriutbrottens lukt av livslång instängdhet.)
”C’est lui qui l’a fait”, sade hon. ”C’EST LUI
QUI L’A FAIT.” Inkapslade i blå
skrivboks-högar och konjunktiv av pouvoir låg hennes
handlingar, hennes övergivenhet, hennes
minnen; ibland höjde hon huvudet och stirrade
ut genom fönstret, hon hade blankt svart hår,
fingerspetsarna trummade en fågelmelodi mot
katedern. Hon luktade av en mild falsk parfym;
den var en förolämpning mot det innersta i
deras oerkända sömnlösa nätter. De var annars
fiender, var och en av dem centrum i ett
fin-spunnet nät av fiendskap, men på rasterna efter
hennes lektioner sysselsatte de sig i endräkt
med frågan om hon var oskuld eller ej, de gick
med armarna om varandra och berättade
fnittrande Följetongen om Fröken von Schulps
Älskare.
Aimée hatade fröken von Schiilp, det var
kanske något annat också; hon fick aldrig
klarhet i det. Men hon gick ofta ut om kvällarna,
hon kände sig trygg i det blåa mörkret. Hon
gick nedanför huset där fröken von Schiilp
bodde; kastanjerna krasade under fotterna på
henne, det var höst. Ibland var alla fönstren
upplysta som till fest, hon såg tavlor i tunga
skulpterade ramar, höga skåp, gipshuvuden på
piedestaler; ibland låg de mörka, rutorna
speglade bara gatlyktorna nedifrån, hon såg någon
röra sig bakom gardinerna, någon som
skyndade genom en fil av rum med ett tänt ljus.
Den bleka fladdrande lågan var så vemodig,
som musik långt bortifrån. Sådana kvällar låg
hon länge vaken och tänkte på vildvin och
fiolsträngar och torra jasminblad och vitt vin
i höga kristallglas.
En gång hade fröken von Schiilp bjudning
för klassen. I hennes tambur var röda tapeter,
de skiftade som siden. Det luktade kryddaktigt,
som rökelse, i de höga rummen. Hon bjöd på
gula kakor och madeira. De satt kring ett runt
stort bord med vridna ben.
De gula kakorna smakade unket, de hade
samma färg som fröken von Schiilps bröst (hon
lutade sig fram, skuggningen mellan brösten
var mörkgul). Vinet var mycket sött; kakorna
smulades sönder, feta gula smulor fastnade
kring munvinklarna. Aimée kunde inte få bort
dem. Vinet tjocknade mot gomseglet,
kaksmulorna hopades; plötsligt skrek hon, genom en
mur av krälande gula kaksmulor. Skriket
smakade surt som kräkningar; ljuset genom de
tunga gardinerna var madeirarött. Hon var i
ett badrum, högt med grönmålade väggar och
badkar på gjutjärnsfötter; någon frågade hur
hon kände sig — den spända falsetten kröp
som flugfötter över hennes hud — hon såg,
förlamad, långa gulvita fingrar (de var rynkiga
över lederna, på högra ringfingret satt en ring
med små rosenstenar, en med akvamariner)
som sträcktes ut och sakta började knäppa upp
hennes klänning i halsen; det gick en rysning
av värme genom henne, hon väntade.
Tystnaden medan ingenting hände, var som en böld;
och nu kräktes hon i toaletten, porslinet var
brunflammigt. Efteråt fick hon gå hem; det
var en alldeles tom och kall skymning, hon var
svag i knäna som efter en lång sjukdom.
Sommarvillan var ett grönt envåningshus,
byggt i vinkel, i väggarna satt dödsur, de
knäppte och knäppte. I vinkeln var dörren med
en låg flat trapphäll framför, innanför fanns
den gulmålade hallen och trappan upp till
vinden. Aimées rum låg på norra vindsgaveln; åt
söder var Roses, den sommaren stod det tomt,
Rose var i Schweiz. I norra gavelrummet var
väggarna klädda med blommiga tapeter, uppe
vid taket satt bruna fuktfläckar, en oval spegel
med tyllgardiner omkring stod på byrån, där
fanns också Dockskåpet med skära
spänngar-diner bakom glasdörrarna. Över sängen hängde
en hylla med rygglösa gamla böcker; den mest
tummade och sönderlästa hette En Krona Bland
Flickor, en annan, i brunfläckigt pappband,
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
