Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Carl Keilhau: Sigurd Hoel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL KEILHAU
är en slutsats som tränger sig på en: diktaren
är fixerad till sin ungdom.
De tre romaner som här har nämnts bildar
grundlinjen i Sigurd Hoels författarskap. I dem
kommer vi honom närmast inpå livet. Vi lär
känna den unge mannen i ”Ingenting” (1929).
Det är inte något särskilt märkligt med Erik,
som han heter; men var och en som känner
sig det minsta besläktad med honom och
känner igen hans känslor, tankar och upplevelser
kommer att inse att han har att göra med en
av de finaste ungdomsskildringarna i norsk
litteratur.
Det är kontrasten mellan den väldiga,
obändiga drömmen och den grå, prosaiska
verkligheten. Erik är utsocknes; han bor i en
studentlya, arbetar i ett försäkringsbolag och
studerar vid sidan av. Hans längtan bryts mot
ett skrivbord, mot väggarna på det trista
rummet, mot de kalla hyreskasernerna. I denna
roman lever vindsrumsstudentens Oslo med ett
vibrerande liv. Sollösa norrgator, gator att gå
på för den som inte har annat att använda sin
längtan till. Men det är också plötsliga kårar
av skönhet, strimmor av omätlig lycka.
Vilken är den unge mannens högsta önskan
annat än att finna någon att älska och att älskas
tillbaka? Det är två upplevelser han måste
genomgå. Förälskelsen i Den ouppnåeliga, den
oåtkomliga som i fantasin får alla attribut och
som är själva den romantiska längtan — och
kärleken till den nära och påtagliga som är villig
att ge honom lyckan för alltid. Det går så att
den ouppnåeliga förblir ouppnåelig och att han
går miste om den uppnåeliga — en försynt,
renhjärtad flicka som han träffat i fjällen en
semester. Så kvarstår sista akten, sådan som
vi senare ser den utspelas i ”Fjorton dagar före
frostnätterna”: Som erfaren, mogen man får
han chansen att förverkliga den första,
allom-famnande kärleken. Men han ger bara sin
kropp och vägrar att ta emot något annat. Det
blir — ingenting.
Rädslan för att binda sig. Känslan av
förräderi därigenom, längtan efter att binda sig
och tro bergfast, åter hängivenheten till
tryggheten. Och om igen: rädslan för att binda sig.
Georg Svensson har i denna tidskrift skrivit
utförligt om ”Möte vid milstolpen” (1947),
och jag finner det inte nödvändigt att gå
närmare in på den här. I detta sammanhang är det
tillräckligt att peka på hur också den innerst
inne handlar om rädslan för att binda sig, vilket
leder till förräderi mot kärleken. Bokens ”jag”,
aktiv i hemmafronten under kriget, anges av en
hirdpojke som visar sig vara hans egen son,
och han blir utsatt för tortyr av en nazist som
en gång var hans vän och identisk med den
man som gifte sig med pojkens mor sedan han
själv rymt fältet. Därför godtar han också
tortyren som ett rättvist straff för att han svek
sin ungdoms älskade och lät henne gå till hans
vän med det ofödda barnet. Den gången led han
av den unge mannens tredubbla skräck:
skräcken för ensamhet, skräcken för smitta — och
skräcken för att få barn. Nu känner han
skuldbördan vila på sig. Han, den högt ansedde
patrioten, bär skulden till att sonen blev nazist.
Diktaren fäller domen: förräderiet mot
kärleken är själva den grundläggande synden. Den
drar alla andra former av förräderi med sig.
På så sätt innehåller Sigurd Hoels
författarskap i själva verket ett moraliskt budskap som
förvisso är positivt nog. Låt den som är stark
nog till det vara trofast och hel, utan ångest
och tvivel. Håll fast kärleken den som kan.
Annars går det illa. Det är märkligt att det inte
hade gått upp för dem, stortingsmännen som
1948 talade och röstade emot att Sigurd Hoel
skulle få statens konstnärsbelöning. Även om
de kunde ha rätt i att det inte precis är den
kristna trosbekännelsen diktaren gör
propaganda för. Och för resten var det bara 21 som
röstade emot, medan 116 röstade för. Det hade
i alla fall gått en tid sedan 1885 när stortinget
vägrade att ge dikter gasje åt Alexander
Kiel-land — den norska författare vars gärning
Sigurd Hoel i många avseenden har fört vidare.
Sigurd Hoels författarskap visar hur
ångesten kan komma till nytta när den erkännes av
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
