Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Erik Lindegren & Harry Schein: Cocteaus död. En dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDEGREN OCH HARRY SCHEIN
COCTEAUS DÖD
En dialog
Filmrecensenten (vid skrivmaskinen): ...
och handlingen torde väl vid det här laget vara
tillräckligt okänd genom dagstidningarnas
sällsynt enstämmiga recensioner; enstämmiga i
sin allmänna vördnad inför filmens
”konstnärliga landvinningar”, enstämmiga också i
oförmågan att definiera vad som i detta speciella
fall egentligen menas med landvinningar. Själv
anser jag att vår möderne Oscar Wilde här har
nonchalerat sitt eget krav på att ett konstverk
bör behaga alla de nio musorna. Eller är det
verkligen möjligt att ”Orphée” gör det, fast
den inte behagar den tionde som jag alltid
har betraktat som filmens?
Ur innehållssynpunkt är filmen ”Orphée”
en utveckling, en fördjupning och en
melodra-matisering av Cocteaus enaktare med samma
namn (1925). Formellt ansluter den sig till
hans likaledes tj ugutalistiska experimentfilm,
den omtalade ”Le Sang d’un Poéte” — i
synnerhet i fråga om de surrealistiska
symboleffekterna: vandringen in i en spegel som
förvandlas till vatten, framsläpandet längs en vägg
som är ett golv, de döda som står upp tack
vare att filmen vevas baklänges etc. Rent
tekniskt är ”Orphée” mycket vårdad med en —
bortsett från de mera artificiella
trickfilms-effekterna — sällsynt gedigen samstämmighet
mellan form och innehåll, ett diskret och
återhållsamt foto (Nicolas Hayer), vars realistiska
verklighetssyn ger ett tredimensionellt,
relief-artat drag åt själva overkligheten. Ovanligt nog
när det gäller fransk film i allmänhet och
stiliserad film i synnerhet är också tempot
tillfredsställande; bildväxlingarna är visserligen
mjuka, men ändå målmedvetet och konsekvent
sammanställda, så att alla realistiska avsnitt
snabbt och logiskt flyter fram mot sina
orealistiska mål och vilopunkter.
Spelet är på gott och ont. Jean Marais i
titelrollen har ett ansikte, som ger en viss
illusion av mytologisk grekisk poet, men när han
talar och gestikulerar avslöjar han sig som en
ganska jämmerlig skådespelare. Maria Casares
som ”Orphées” eleganta Död gör det bästa
av en delvis svår, delvis omöjlig roll. Även hon
har en stor tillgång i sitt utseende och särskilt i
sina intelligenta ögon, som verkligen
återspeglar hennes förvandling från sadistisk
härskarinna till kärlekstörstande och självuppoffrande
lejoninna, och som just därför svär emot de
associationer till de amerikanska
tidningsse-riernas amazondrottningar, som särskilt i
början av filmen är svåra att undvika. För övrigt
är spelet utmärkt och särskilt bör väl
framhållas Frangois Perier som Dödens
medhjälpare, Heurtebise. Rollen är ju också den
intressantaste, på ett sätt vagast utformad men
samtidigt mänskligast...
Heurtebise (träder in genom en spegel i
filmrecensentens badrum) : ... och
övernaturligast. Redan innan Cocteau skrev teaterpjäsen
”Orphée” upplevde han mig som något
övernaturligt — jag kunde peka ut kvarteret där
jag första gången uppenbarade mig. Det var
förstås under en period då Cocteau
experimenterade med opium. Men tack för ordet
mänskligast. Även jag är ju underkastad
underverkens lagar. (Lägger sig i filmrecensentens
badkar som genast fylles med vatten.) Se själv,
jag smälter inte som en sockerbit! Och så kom
ihåg en sak: Övernaturlig i går, naturlig i
morgon. Jag lever på gränslinjen mellan liv och
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
