Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Erik Lindegren & Harry Schein: Cocteaus död. En dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
COCTEAUS DÖD
Från ”Orphée”. Heurtebise (Franjois Perier) träder fram ur spegeln till Orphée (Jean Marais)
död, just där människorna blir som mest
mänskliga.
F.: Dessutom är du mänskligast som offer
och som dödens verktyg, en kontrast till
motorcykelpatrullerna i stålmansunif ormer. Men du
måste ha dött tidigt. Jag minns en rad ur en
dikt av Cocteau: Han stupar elegant, av Guds
soldater fälld. Det var du det.
H.: Det var när han ville bli av med mig,
med sitt samvete. Fast jag också var hans
skyddsängel.
F.: Jaså, är du hans samvete?
H.: Ja. Det är därför så många tvivlar på
min existens. Ändå tar jag min uppgift på
allvar, låter honom klaga så mycket han vill. Hur
ofta har jag inte hört honom säga: En poet har
alltid för många ord. Eller: Det är bara
drömmens språk som är levande, vakans döda språk
måste alltid tolkas, översättas. Cocteau har
egentligen en kärlek till enkelhet och
naturlighet som många finner kokett, men som jag
■finner olycklig och rörande. Ja, till och med
äkta. I synnerhet om man kan se det naturliga
i det onaturliga.
F.: Du tycks kunna din Cocteau. Men har
du läst ”Orphée”?
H.: Du vill tydligen dölja något eftersom du
frågar om en sak som du redan vet. Jag deltog
ju i pjäsen och i filmen är jag den enda som
är mig tämligen lik från den. Fast också jag
har blivit dystrare. Ockupationen ...
F.: Du får ursäkta att j ag som filmrecensent
har glömt pjäsen. Däremot minns jag filmen
”Le Sang d’un Poéte”. Det var också ett drama
om diktaren och hans inspiration, men där var
det inte döden, som oemotståndligt drog
poeten till sig, där var det barndomen som var
poesins källa och inspirationsflöde. I sista
avdelningen, där poeten spelar kort med musan,
stjäl han ett äss från sitt eget barnlik. Också
där fanns förstås döden, men inte i en sådan
form som...
H.: Ni levande har så underliga
föreställ
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
