Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Om och kring ”Cocktailparty”
Det skall vara ”Cocktailparty” i år — som
det skulle vara ”En handelsresande” i fjol. Det
går så när en världssuccés omsider blir
tillgänglig för svensk marknad. Det utbryter en
liten epidemi. Alla teatrar vill vara med och
spela det omtalade verket, all publik vill se det.
När detta skrivs har T. S. Eliots
”Cocktailparty” i Erik Lindegrens översättning satts på
spellistan på tre håll i vårt land: på Lilla
Dramaten i Stockholm (13 okt.; regi Olof
Molander) , på Göteborgsstudion (14 okt.; regi Helge
Wahlgren) och av Riksteatern med premiär i
Eskilstuna (19 okt.; regi Sandro Malmquist).
Av dessa föreställningar har jag sett de båda
första och därtill Londonföreställningen på
New Theatre i Martin Brownes regi.
Göteborgsföreställningen var den
tillknäpp-taste, med en avsiktligt torr konversationston,
som lyfte vingar först mot mitten av andra
akten. Också dekoren var spartansk, med de
uppträdande i vardagsdräkt och rummet
nyktert jämnbelyst, inramat av kontorssvalt
grågröna draperier. Londonföreställningen, som
bör ha varit den mest autentiska, var sval den
också, dock ojämnare både till speltempo och
de medverkandes rutin. Där glimtade oftare
till av en smula hetsighet, och även oftare av
stor poesi. Spelrummet var där en vanlig
salong i helt realistisk kopia, som det brukas i
West End. Om stilisering och avstämning i
färg hade tydligen inte varit tal.
Georg Magnussons dekoration till
Molan-derföreställningen var mera fantasieggande.
En förgrundsbelyst interiör av banalitet och
glamour, med de uppträdande i mondän
elegans; men bakåt förtoning mot ett svart
sam-metsdraperi i mörker, som mörkret bakom
mänsklig existens. Också spelet olika. Man kan
säga att spännvidden i London och Göteborg
låg mellan vardagstorrt och poetisk
högtidlighet, i Stockholm mellan burleskt och mystiskt.
Detalj skulpteringen av var situation var
mycket mer utförd i Stockholm, trots snabbt
spel; och komiken mer tillvaratagen. I sista
hänseendet lär New York ha anslutit sig till
Stockholm, om inte rentav passerat; därifrån
talas om skrattsuccés. Den komiska rollen
nummer ett är Julia Shuttlethwaite, sladdertanten,
som senare avslöjar sig som Guds rapportör
och sina medmänniskors skyddsängel. Gladys
Boot i London och Tora Teje i Stockholm
gjorde ungefär lika mycket av henne, medan
Elsa Widborg i Göteborg var mycket
återhållsam. Men framför allt vilade stockholmstonen
på den mustiga rolluppfattningen i två andra
partier, Alex’ (Gunnar Björnstrand) och
Edward Chamberlaynes (Holger Löwenadler).
Det var yviga och färgstarka prickar, som långt
ifrån gav intryck av djup — och det skulle de
ju inte — men av en sorts rätt extraordinära
kufar, avgjort sällskapspersonligheter av S. H.
T.-typ. Medan deras motsvarigheter på de
andra hållen på sin höjd gjordes torroliga:
t. ex. Claes Thelanders Edward i Göteborg till
och med prononcerat korrekt och färglös.
På kvinnosidan vinner Sverige en jämförelse
med minst 2—0, för Irene Worth, som dock
har ett visst namn, kan inte prisas på samma
dag som vare sig Anita Björk eller Annika
Tretow. Mot Anita Björks besjälade och
orimligt intagande framställning av Celia kan
egentligen bara invändas att man aldrig förnam det
erotiska bandet mellan henne och Edward; och
mot Annika Tretow på sin höjd att hon inte
var Anita Björk. Går vi däremot till
analytikerns viktiga roll på manssidan, så blir
resultatet omvänt. Jag såg ”bara” Hugh Sinclair,
som ryckt in som tredje man i
Londonföreställningen. Men redan han uppvägde både Olle
Florin, som har tyst auktoritet men inte den
stora skickligheten, och Olof Widgren, med
vilken det förhåller sig omvänt. Ändå var
ingendera av svenskarna i och för sig dålig;
särskilt Widgren växte efter hand och gav sina
scener i andra akten minnesvärt. Men i de små
medlens konst, som det här gäller, är
engelsmän specialister.
Låt mig bland övriga prestationer ännu
nämna Anna Lindahls utomordentligt precisa
teckning av Lavinia, en societetshustru med
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
