Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
charm och aggressioner, och Lars Ekborgs
lovande studie av en ung man med j obb i
filmbranschen. Som helhet tyckte jag att
stock-holmsföreställningen var en av Molanders
kongenialaste regibragder på flera år (jag vet att
inte alla tyckte detsamma). Stycket är utan
tvivel effektiv teater. Ändå efterlämnade det
hos mig en känsla av otillfredsställelse, j a,
obehag. Detta kunde vara likgiltigt om man inte
kunde misstänka att detsamma måste inträffa
hos många svenskar. Låt oss söka analysera
orsakerna.
Det är för det första cocktailtonen. Eliot har
valt den för paradoxens skull och för att slå
motståndaren med hans egna vapen — för att
garantera popularitet genom att utgå från
teatern sådan den är, kunde man också säga.
Sådan den är i London, nämligen. Såna där
pjäser, där man hela tiden sitter och lugnt
resonerar med ett cocktailglas i hand strödd kring
en förmiddagssalong, kring ett frukostbord på
ett weekendställe eller i en läkarmottagning,
en rättssal eller ett styrelserum — såna där
pjäser är ju nämligen modellen i West End;
utgör 90 % av Londons inhemska pj
äsproduk-tion! ”Så vill publiken ha det.” Det stämmer
med den engelska knappheten och
konventio-nalismen. Upprörda ord, kastade lampor,
mord, våldtäkt, spöksyner, fantasibilder,
romantisk ironi — det där är något som
engelsmännen vill se reserverat för Shakespeare och
Webster. När de möter det hos moderna
författare, som Strindberg, Wedekind, Brecht,
Kafka, Pirandello, Garcia Lorca, Sartre,
Camus, O’Neill, Tennessee Williams eller bara
Arthur Miller, då rynkar de näsan och vänder
ryggen till. Sådant anser de för ”highbrow”,
och, vad värre är, för ”bad taste”. Inte för
inte är Ibsen den enda stora utländska
dramatiker från de senare hundra åren som
verkligen blivit ansedd för stor också i England.
Man kan starkt misstänka att det mindre är
för att han kom med så mycket nytt och dj ärvt,
än för att han bibehöll så mycket gammalt
tamt. Hos oss däremot, med våra maskinellt
utrustade stadsteatrar, och vår nya
teaterpublik tillhör smaken för cocktailpjäser det
förgångna. Den gick upp i rök ungefär
samtidigt med Östermalmsteatern. Det vill säga, en
stilla glöd hålls väl än vid liv i hjärtan från
den kringliggande trakten, och påblåses då och
då ömt av Élancheteatern, Vasan och stundom
Nyan. Men annars vill vi gärna ha något
djärvare, glansfullare, elementärare över lag. Att
Eliot klätt sin teologiska fantasi i cocktailsce-
Scenbild ur ”Drömflickan” av Elmer Rice på
Göteborgs Stadsteater
ner finner vi vara en förminskning, inte som
engelsmännen en bragd i smidig anpassning.
Ingen kan ju gärna estimera finessen i en smart
bysthållare, om han inte har någon byst att
sätta den på. Inte behöver han den heller.
”Mordet i katedralen” med sina enkla,
våldsamma linjer var väl lika katolsk och teologisk
till innehållet som ”Cocktailparty”, ändå grep
den en svensk på ett helt annat sätt än detta
koketta, nedskruvade.
Så är det det där med versen som inte skall
märkas som vers, annat än i vissa ögonblick. Det
verkar flugigt. Ja, månntro inte
förutsättningarna också här är speciellt engelska? Engelsk
samtalsprosa är verkligen det mest opoetiska
och odramatiska idiom som Gud har skapat,
med sina korta känslo-neutrala ord, som är
sammansvetsade i konventionella och
stereotypa fraser. Nästan vilken svensk vardagssats
som helst kan fås att skälva av undertoner och
insinuation genom omkastning av några ord,
eller utbyte av en logisk synonym mot en
annan; men hur skall man kunna gjuta poesi
och undermening i ”1 should say they are” och
”Why didn’t you tell me?” Det är därför som
t. ex. Pär Lagerkvist och Strindberg är i det
närmaste oöversättbara. Och det är väl också
i det missförhållandet som den moderna
engelska vurmen för versdramat har sin
utgångspunkt; antingen man sen som Eliot nöjer sig
med att leda upp och rytmisera texten, eller
som Christopher Fry söker ett nytt,
onaturalistiskt konversationsspråk.
683
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
