Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - In memoriam - Brev till BLM - Nya utländska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
i hennes första samling av lyrik. Hon väckte genast
uppmärksamhet genom den ungdomliga upprorsandan
i sina dikter, kom snart att framstå som en av den unga
generationens mest talangfulla krafter. På allvar slog
hon igenom 1923 med ”The Harp-Weaver”, som fick
Pulitzerpriset, och med tiden intog hon en mycket
säker position som en av Amerikas allra mest lästa och
kända lyriker — hennes popularitet sträckte sig t.o.m.
så långt att hon fick mycket aktningsvärda inkomster
av sina diktsamlingar.
Tonen i Edna Millays lyrik är ofta starkt personlig,
men formellt sett följde hon i regel äldre mönster och
sonetten hörde t.ex. till hennes främsta uttrycksmedel.
De många läsarnas kärlek till hennes poesi delades
knappast av hennes mer radikala kolleger, som kommit
att bestämma den engelskspråkiga lyrikens utveckling
under senare år, men som någon efterklangsskald kan
man inte avfärda henne. I de bästa dikterna röjs ett
originellt temperament och en ursprunglig poetisk
begåvning.
Anton Kippenberg
f. 1874, d. 21. 9. 1950
Professor Anton Kippenberg var en mångsidig man,
som betydde mycket i tysk bokvärld. Framför allt är
hans namn förknippat med det stora Insel Verlag, vars
ledning han övertog kort efter starten 1905. Han var en
synnerligen skicklig förläggare, med den oundgängliga
näsan för vad som går att sälja, förenad med en god
litterär smak. Bland hans tidiga upptäckter är kanske
Rilke den förnämsta; kontakten med den okände
skalden skaffade Rilke och Kippenberg både ära och guld.
Så småningom utvidgades emellertid Insel Verlag till
att omfatta böcker av alla tänkbara slag, från kinesiska
klassiker till nya tyska romaner. Framför allt vilade
förlaget på den utomordentliga billighetsserien
Insel-Biicherei, som blev en förebild för många senare
företag världen runt.
Kippenberg var personligen framför allt känd som
Goetheexpert och innehade en samling Goetheana och
Schilleriana på 12 000 nummer, som vid hans 75-årsdag
förra året utställdes på flera platser i Tyskland och
tilldrog sig stort intresse. Den gamle herrn var också en
synnerligen talangfull författare av kvicka
tillfällighetsverser, under pseudonymen Benno Papentrick.
BREV TILL BLM
Strindbergarna och Höijer
Herr Redaktör!
Några högst privata funderingar i anledning av
BLM:s oktobernummer.
August Strindbergs ”1 Rom” fick sin urpremiär på
Dramatiska teatern den 13 sept. 1870 och inte som
Ebbe Linde i sin teaterkrönika hävdar på Operan, där
den emellertid senare framfördes vid en enda
föreställning (jfr. Ollén och Nordensvan). Enligt tidens sed
torde stycket ha satts upp utan regissör ■— inte ens
en ung — varför brorsonen Axel på den punkten haft
det bättre förspänt. Är det inte överhuvudtaget rätt
missvisande att jämföra en 21-årig okänd debutant med
en medelålders kritiker och författare som redan
vunnit många anhängare och fått flera pjäser både spelade
och tryckta. Det vittnar om en välvillig syn på detta
”unga geni”, denne ”unge författare, som vill hävda
sig med något nytt mot övermäktig tradition”. Är
verkligen handelsresanderomantiken och de lätt
lager-kvistska drömscenema i ”Kunde hända” så nya, att
de tål att användas som tillhygge mot Dagerman,
Ingmar Bergman och Höijer? För att få det därhän
instämmer Linde med dem som underkänt ”Det lyser
i kåken” därför att huvudmotivet med den kvinnliga
blödaren förefaller dem abnormt, ”bara ett par fall
kända i hela den medicinska litteraturen”. Detta trots
dr Hans Forssmans klarläggande artikel om sådana
falls vanlighet (GHT 26/9). Det kan alltså inte hjälpas
att man av krönikan får det intrycket att Axel
Strindberg — kosta vad det vill — skall uppmuntras. Men är
det rätt att låta det ske genom förskjutningar av fakta.
Och varför på bekostnad av en (kanske begåvad) ung
regissör, som genomgått regiskolan och vars arbete
av andra uppskattats, en sådan borde väl i lika hög
grad som den unge författaren ha rätt till välvilja, vård
och uppmuntran?
Stockholm den 24. 10. 1950.
Eder Claes Hoocland
Svar
Jag beklagar minnesfelet angående ordningsföljden
mellan de båda kungliga scenernas föreställningar av
”1 Rom” Jag märkte det först när det var för sent och
korrekturet passerat. Hans Forssmans artikel, där han
i motsats mot äldre uppfattning hävdar förekomsten
av låga grader hemofili också hos kvinnor,
publicerades även den efter det att krönikan redan skrivits; dess
påpekande berör dock knappast anmärkningen, såsom
den formulerats i min recension, där den ju f.ö. hade
en perifer plats och ingalunda var tänkt som något
grundskott mot Höijers pjäs, vilken har konstnärliga
förtjänster oberoende av verklighetsunderlaget.
Det är intressant att Dramatens sekreterare sätter
den på Dramaten ospelade Höijer så bestämt över den
omsider dock spelade Axel Strindberg. Det kanske
kan våga tydas som ett gott omen för en generösare
inställning mot den samtida svenska dramatiken, än
den som kom till synes i fjolårets spelplan — så att inte
också nutidens ungdomar skall behöva hånfullt kallas
för medelålders journalister när de redan skrivit sju
pjäser och tjänat lika många år för Rakel. Unga
regissörer skall också fram. Men man bör inte sätta dem
genast på de svåraste uppgifterna, som just är ny, till
formen experimentell dramatik. Det blir en björntjänst
åt båda. Att söka göra detta klart var mig angeläget,
ingalunda att komma Höijer till livs, eller Kurt-Olof
Sundström, eller Ingmar Bergman, som jag inte ens
vet att jag har nämnt i sammanhanget. Ebbe Linde
NYA UTLÄNDSKA BÖCKER
Ett redaktionellt urval bland arbeten som icke
omnämnts på annan plats i detta nummer, huvudsakligen
baserat på kataloger, recensioner, annonser o.d.
Danmark och Norge
Robert Storm Petersen. Carit Andersen. Köpenhamn.
I—II 150:—.
”Humor og visdom” lyder underrubriken på denna
stora upplaga av Storm P:s teckningar, som utgivits
av professor Fritiof Brandt.
715
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
