Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Karl Vennberg: Höstkväll i väntsal. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖSTKVÄLL I VÄNTSAL
på pensionatet där jag äter
glömde häromdan en flicka släcka cigarretten,
bara sju minuter brann det,
kostar ändå fyra tusen, då kan en räkna ut.
En kvinna bryter av med Tidens Tecken
(bödeln från Lyon
som nu får öva sina händers färdighet
i tjänst hos nya sorters frihet?):
ja, han kommer snart,
anden säger amen, så ock bruden.
Men jag förstår ej varför nu just,
varför hit just,
till denna utkant av småländska höglandet,
190 meter över havet.
Skulle atomgudens son,
han med öronsusningar,
ha rest sig upp från roddarbänken,
ställt fram krus
och fyllt vår bägare med tidig död?
Eller lutar han sig bara över sina bombplan,
mysande som över vin från Ismar
eller nygräddat bröd?
Natt som sluter sig kring kala grenar,
tåg som frustar in
och regn som sakta stillnar.
Mun och höfter där min lystnad
kan få fäste.
Men jag vet att hennes ögon
inte nu kan slitas loss från drömmen
med veckotidningens lavendeldoft.
Vi bara väntar här på samma tåg,
samma färd mot bruna träd
som svartnar ner till höstnatt.
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
