Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke Janzon: William Faulkner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
Lucas’ orubbliga värdighet och lugna
auktoritet och små men förkrossande vänliga motdrag
är nära att göra honom utom sig, då det
ögonblick kommer när Lucas’ trångmål börjar och
han får sin chans, chansen att handla, att göra
det som är nödvändigt. Med utomordentlig
finess ger denna skildring ett konkret
perspektiv på hur relationen mellan negrer och vita
kan te sig — underligt svävande mellan en
reell naturlig känsla av broderskap och en
genom konventioner och sedvänjor djupt rotad
brist på känsla av jämlikhet. I mera
programmatisk form får man problemet belyst i de
långa partier där Chicks morbror, den talföre
advokaten, vältaligt utreder
sydstatscivilisatio-nens belägenhet. Hans retoriska framställning
ger säkerligen representativa uttryck för
Faulk-ners egna åsikter. Man lyssnar när han talar
om negrerna, talar om ”Sambo”:
som har en bättre homogenitet än vi och som har
bevisat det genom att kunna slå rot i ett land där
han i själva verket måste tränga vita män åt sidan
för att få rotfäste: därför att han hade tålamod också
när han var utan hopp, kunde se på lång sikt också
när inget slutmål var i sikte och hade inte bara viljan
utan begäret att härda ut därför att han älskade de
få gamla enkla ting som ingen ville ta ifrån honom:
inte en bil eller granna kläder eller sin bild i
tidningen utan en smula musik (hans egen), egen spis,
inte sitt eget barn utan vilket barn som helst, en Gud,
en himmel som han kunde få ett stycke av när som
helst utan att behöva vänta på att dö, en jordlapp
där hans egen svett kunde falla bland hans egna
gröna plantor och skott. Vi — han och vi — skulle
slå oss ihop: ge honom i byte det som återstår av
de ekonomiska och politiska och kulturella privilegier
som är hans rättighet och få hans förmåga att vänta
och tåla och överleva.
Detta är inte bara en nästan (eller alldeles?)
restlös solidaritetsförklaring, det är också, och
kanske framför allt, en bekännelse till det
fundamentala, det asketiska minimum, de ideala
nödvändigheter som William Faulkner vill
unna sig och människorna till värn mot
intigheten.
739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
