Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke Janzon: William Faulkner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKEJANZON
kraftfullheten och obj ektiva precisionen i ”The
Hamlet”. Den sönderfaller här i stället i
kolossala block av ändlösa meningar med inskjutna
väldiga parenteser, sparsamt interfolierade med
korta dialogpartier — och de sidolånga
meningarna har, om man undantar några partier
med en viss retorisk prakt mot bokens slut, en
föga tilldragande byggnad. Man stirrar en
smula förvirrad (och snart uttröttad) på de
kompakta sidorna och börjar förtvivlad plocka
ut satserna med fingrarna. Att huvudpersonen
dessutom hela tiden kallas ”han” underlättar
inte läsningen eftersom de flesta av bokens
personer kan kallas ”han”. Att ”han” heter Chick
avslöjas först så småningom i en replik, ett
grepp som måste sägas vara mera opraktiskt än
suggestivt. Eftersom de är föga effektfulla
måste man ställa sig rätt kylig inför dessa
exempel på Faulkners rent tekniska demoni.
André Malraux kallade en gång ”Sanctuary”
för ”den grekiska tragediens våldgästning hos
detektivromanen” — man skulle gärna vilja
ha honom till hands för att låta honom säga
något lika kvickt och ungefärligt träffande om
”Inkräktare i stoftet”, som verkligen är
uppbyggd som en detektivhistoria. Romanen har
alltså en spännande intrig som Faulkner
förgäves försöker dölja med sin lianprosa. Och i
likhet med de flesta detektivromaner låter den
rättvisan segra. Eller är det egentligen rättvisan
som segrar? Formellt gör den det naturligtvis,
när den egendomlige, envise negern Lucas
Beauchamps går fri från en hotande
lynchning, när den rätta mördaren uppspåras. Men
den gamle negern själv står på något sätt över
och utanför frågan om rättvisa — som ett
suveränt format monument över den stabilitet och
uthållighet som negrerna så ofta representerar
hos Faulkner. Lucas står knappast på gränsen till
det tragiska ens när justitiemordet och den
upprörande hämnden hotar honom. Det tragiska i
boken blir i Faulkners utformning närmast det
sjaskigt tragiska i mobbens förvirring när den
får klarhet om sitt misstag, sitt nederlag. Skall
man farligt eggad av Malraux’ exempel jämföra
även denna roman med en grekisk tragedi, kan
man säga att det här är kören, den larmande
blodtörstiga kören som plötsligt drabbas av
intighet och skingras i panik, medan
protagonisten hela tiden står oberörd och oåtkomlig som
en staty på sitt postament.
I ett avseende är romanen så gott som
enastående i Faulkners produktion, den har
verkligen en hjälte, den har nästan tre hjältar:
Chick, en vit pojke av gammal Jeffersonfamilj,
negerpojken med det klingande namnet Aleck
Sander och en tunn gammal dam, miss
Habers-ham. ”Om det är nåt ovanligt du måste få
gjort och det är brått, så kasta inte bort tid
på karlfolk; dom tar itu med det din morbror
kallar regler och fall. Få i gång kvinnor och
barn; dom tar itu med det som är.” Dessa ord
som Faulkner låter en gammal gubbe säga till
Chick kan i hög grad göras till hans egna —
fastän han många gånger givit etsande bittra
porträtt av vad han uppfattar som den specifikt
moderna känslokalla, av den mekaniserade
civilisationen präglade kvinnan tröttnar han
inte att hos kvinnorna i allmänhet upptäcka
det fundamentala, det positivt väsentliga som
gör livet en smula mindre intigt. Miss
Habers-ham, en gammal ungmö, hör inte till den typ
som författare brukar ha lätt att glorifiera,
men Faulkners strama konturering gör hennes
skenbart torra, osvikligt sakliga och spänstigt
initiativkraftiga, beslutsamma väsen effektfull
rättvisa. Tack vare denna typiska amerikanska
(eller anglosaxiska) frökengestalt lyckas Chick
och Aleck genomföra sitt besynnerliga värv:
genom att skända en grav smula sönder ett
brott och uppdaga ett annat och — rädda en
människas, en negers liv.
Kanske romanens allra intressantaste parti
är det första där bakgrunden till Chicks
intresse för Lucas Beauchamps skisseras. Redan
vid första kontakten mellan den vite pojken
och den gamle negern, som inte ostentativt men
ändå lugnt och obönhörligt vägrar att bete sig
som en sydstatsbo väntar att en neger skall
bete sig, börjar vad Chick upplever som en
kraftmätning, där han ständigt gör missgrepp
och upplever moraliska, psykologiska nederlag.
738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
