Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter Ljungquist: Fröknarna Pontin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
FRÖKNARNA PONTIN
i
Först när jag kom in i glasverandan förstod
jag var jag var. En äldre, mager dam med
påträngande, stela, rödkantade kulögon reste
sig ur en gungstol, snubblade utan värdighet
på sin långa kjol och sa att det var ett
förfärligt väder. Vinden och regnet som slog mot
verandans fönsterrutor dånade lika starkt som
åskbraken. Det var nätt och jämnt jag visste
hur j ag kommit hit, men regnet hade överraskat
mig när jag gick förbi huset. En dam i den
yngre medelåldern stod vid grinden under
lönnen och tittade ner i brevlådan när regnet kom,
och när jag rusade fram till trädet för att få
skydd stötte jag nästan mot henne. Vi stod en
kort stund under det täta lövverket och såg
på skyfallet, och sen bad hon mig väl stiga
in, för rätt vad det var sprang vi båda genom
trädgården fram mot huset och störtade in i
glasverandan.
Nu sa hon någonting förvirrat om att ingen
kunde begära att någon skulle stå ute i det
här åskregnet och att det var farligt att stå
under träd.
Visst, sa den äldre damen.
Jag sa att man inte kunde vänta sig annat
än ett oväder efter en sån här hetta.
Dricker kandidaten vin? sa den äldre.
Jag stirrade på henne, för ingen presentation
hade förekommit och jag kom inte genast att
tänka på att i ett så litet samhälle som det här
visste naturligtvis alla redan vem jag var. Jag
sa att jag drack vin.
Den yngre damen stod och såg på mig med
sina runda, åskrädda ögon i sitt bleka
insittar-ansikte, ett runt, mjukt och fylligt ansikte.
Hennes händer var också små, vita och fylliga,
liksom hela hennes lilla runda person.
Ta då ut portvinet och tre glas, Aina, sa den
äldre. Hon hade satt sig i gungstolen igen och
gjorde ingenting och såg inte åskrädd ut. Ett
handarbete låg på ett sybord och en sykorg
stod på golvet bredvid henne, men inget av
det där såg ut att ha vidrörts på länge. Sen
såg den yngre på mig med själfullt skrämda
ögon och gick med golvsvepande svart kjol in
i huset.
Jag är Emilia Pontin, sa gumman. Ni
behöver inte stå där, unge man. Ta en stol och sitt
ner.
Det var inget konversationsväder, för
blixtarna kom tätt i störtregnet och åskbraken
förenade sig med regndånet, men jag minns att
vi skrek ut trivialiteter till varandra genom
larmet. Träden utanför böjde sig som i djupa,
vajande bugningar och ett vitt omslagspapper
flög upp någonstans i trädgården, flaxade som
en vindkämpande fågel utanför verandans
rutor, slog sen emot en ruta och klistrades
fast.
Vi skrek med vilda åtbörder utan att höra
vad vi sa när den yngre kom tillbaka med
portvin, glas och en sjögrön glasskål med
kakor i. Det var kakor som förvarats så länge
att det var något vissnat över deras lukt och
smak.
Ni hade tur, skrek gumman tvärsgenom
tystnaden som kom plötsligt som ett slag. Hon
stirrade sig förvånad omkring och förstod inte
att det var sin egen röst hon hört. Regnet och
vinden hade tvärt slutat, men åskmullret
rullade alltjämt, men bort ifrån oss, avlägset, utåt
havet. Det droppade tungt från träden i den
öronsusande stillheten.
Jag satt just då och tittade på den yngre
742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
