- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIX. 1950 /
743

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter Ljungquist: Fröknarna Pontin. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÖKNARNA PONTIN

damen och undrade vem hon var. Hon var inte
purung längre, men hon såg bra ut, var moget,
lite stagnerat vacker och hade ett tjockt,
uppsatt, biåsvart hår. Hon såg med den
förskrämdes brist på blyghet tillbaka på mig.

Du behöver inte vara rädd nu, sa den äldre.

Det hade ljusnat till något slags molnvit
overklighet och allt i glasverandans
fönstervärld såg detalj överlastat, leksaksfärgat och
överkonturerat ut, var grällt, svidande tydligt
och klart. Damerna såg ut som målade dockor,
för de var orörliga och hade stela ögon.

Det var mycket vänligt av er, sa jag i
tystnaden, och den yngre damen log. Nu log hon.

Aina, öppna dörren! sa fröken Emilia.

Hon som kallades Aina rörde sig nu med
mjuk, gungande indolens. Hon hade en så hög
rundning över barm och höfter, och det var
bara kjolsläpet som hördes när hon gick över
de sträva trasmattorna. Det var en oväntat
drivhusfuktig hetta som slog emot oss utifrån.

Ni är informator hos Tysells? sa gumman.

Jag såg på den yngre damen när hon
återvände till sin plats vid brickan. Hon hällde upp
i glasen.

Ja, sa jag tankspritt.

Vi drack tyst. Portvinet var utspätt med
någon annan sorts vin. Fröken Emilia hade
tagit fram en cigarr, utan att fråga om jag
ville ha någon, snoppade den som en karl
genom att bita i den, spottade, satte den i
munnen, rullade den vant mellan läpparna och
tände den. Nu såg jag att hennes magra,
röd-frusna fingrar inte var riktigt rena och att
naglarna hade svarta kanter. Den yngre damen
hade satt sig i en korgstol och såg på mig med
tysta ögon.

Hurdana är de? sa gumman.

Jag ville vara lojalt diskret mot den familj
som anställt mig för sommaren, fast jag inte
alls tyckte om dem, så jag svarade inte på det.
Jag sa i stället att ungdomarna Tysell var för
unga för mig, att fru Tysell var för reserverad
och att det var ont om yngre mänskor här,
så att jag kände mig lite ensam.

Vi är också ensamma, sa hon. Ingen
kom

mer och besöker oss. Kom hit när ni känner er
ensam.

Jag böjde på huvudet till tack och såg sen
på den yngre, men hon sänkte ögonlocken.
Hennes vita blus var ren men sliten av många
tvättningar. Hon satt med sina vita händer i
knät och andades synbart.

Det var kvällsvardsdags.

Nu måste jag nog gå, tyvärr, sa jag.

Den yngre damen såg upp.

Kom snart igen, sa gumman och reste sig
raskt och lätt. Aina, sa hon när jag också rest
mig. Var artig och följ kandidaten till grinden.

Jag protesterade inte. Och jag tror jag såg
en förvånad glimt i de stora ögonen, men hon
såg strax ut som en väluppfostrat lydig fast
också lite hjälplös flicka när hon reste sig och
stod där med sänkta ögon, liten och rak. Som
på befallning.

Fröken Emilia höll cigarren i vänster hand
och såg kulögt aggressivt på mig när jag sa
farväl. Hennes ögon var simmigt-fettaktigt blå,
saknade djup, men hade en skarp, stickig blick.

Vi gick ut i ett ljumt regndropp, i en
ångande het, solröd stillhet. Det var något
motsträvigt blygt, något återhållsamt över henne,
som kändes tydligare än förut, när vi gick på
den ogrusade stigen fram till grinden. Och hon
såg inte på mig.

Jag visste inte att det bodde en ung dam hos
fröknarna Pontin, sa jag. Hur länge stannar
ni här?

Hon såg överraskad på mig.

Jag är en av fröknarna Pontin, sa hon och
stirrade på mig med stora ögon. Vi saktade
stegen. Vi är bara två, sa hon. Jag är en av dem.

Ni? sa jag. Ni är ju ung.

Ung? sa hon och log. Jag är nog tio år
äldre än ni. Ni är ung. Hon log tyst. Emilia
är min faster. Jag bor här. Jag har bott här i
femton år.

Och vid grinden sa j ag:

Får jag komma igen?

Eftersom faster sagt det, sa hon.

Bara för det?

Om ni vill, sa hon.

743

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1950/0761.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free