Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Carl-Eric Nordberg: Walter Ljungquist — den intime visionären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL-ERIC NORDBERG
4
Om man oartigt nog börjar på manssidan
i Ljungquists människogalleri lägger man där
först och främst märke till den unge
författaren, en i regel pittoreskt utfattig och
moraliskt lätt kantstött individ, i besittning
både av ett dunkelt förflutet och av en ljuvligt
närvarande väninna. Han behöver nu inte
precis vara författare; utmärkande för honom
är emellertid att han ser livet konstnärligt. Han
har sinne för tillvarons dagrar och skuggor,
han är förtrogen med subtila
landskapsstäm-ningar och svårtolkade själstillstånd. Själv
befinner han sig sällan i handlingens centrum,
han är iakttagaren som står på sidan om, ett
artistiskt medium för vad som händer. Han är
med andra ord Ljungquist själv, vilket
ytterligare understryks av att det oftast är han som
uppträder i ”jag”-kostym.
Av manliga figurer är denne den vanligast
förekommande. Men vid sidan av honom möter
man givetvis andra. Mannen som behärskar
omgivningen genom sin självklart överlägsna
personlighet framträder med särskilt suggestiv
kontur i ”Resande med okänt bagage” och är
där representerad av komminister Finn
Cal-lander. Han hålls till att börja med i
bakgrunden men växer efter hand till en alltmer
dominerande person: svårmodigt ensam med sin
patetiska orgelmusik och sina ödsliga
vild-marksvandringar är han den som till sist visar
sig ha dramats avgörande trådar i sin hand.
En nära släkting fast av mindre upprört
romantisk läggning har han i den brett betvingande
författaren Johannes i den stora novellen
”Bitter bilaga”. Hit hör också den i all sin
undfallande blidhet ändå egendomligt auktoritative
kyrkoherden Johannes Törsleff i ”Vandring
med månen”. Och som en förvänd variant, en
karikatyr kan man slutligen uppfatta löjtnant
Edmond du Pont i ”Azalea”. Han är en
pliktfanatiker vars skenbara självsäkerhet bara är
död rutin. Han kan bara rädda sig från
sammanbrott genom att ständigt vråla
kommandorop till sig själv. Hans stolt slutna
indian
ansikte är bara en mask som i längden inte
kan dölja hysterin.
Novellen ”Bitter bilaga” nämndes nyss. I
denna långa, romanliknande berättelse
förekommer en av de intressantaste personerna i Lj
ung-quists hela porträttgalleri. Det är den 37-årige
rentiern Teodor de Vries.
Hektiskt hemlös, feberaktigt
fantasiinflam-merad uppvisar han en av de få fullt utbildade
neuroskaraktärer Ljungquist skildrat. Han låter
sig med en tjänstvillighet som bara bottnar i
desperation exploateras av sina
konstnärsvänner. Kameleontiskt förvandlar han sig för dem
i lämpliga roller och attityder, uppträder
ömsom som den estetiserande dandyn, ömsom som
den ångestbesatte flyktingen, ömsom som den
frivole cynikern. För att undkomma sin leda
och tomhet skapar han en vanvettigt
illuminerad illusionsvärld. Och denna livsfarliga,
febrilt glittrande lek fortsätter han ända till
slutet. ”Dömd att jagas omkring av ett skrik”,
hetsad av sitt tvivel på sin egen identitet drivs
han allt längre ut i gränsmarkerna mellan
dröm och verklighet tills slutligen allting brister
och han måste föras i väg till sinnessjukhus.
Det är knappast någon riktigt lyckad novell,
den saknar egentlig koncentration. Men Teodor
de Vries sjukdomsöde ristar sig in i
medvetandet. Där har Ljungquist lyckats gestalta en
sj älsdramatik av destruktiv komplikation och
mångbottnad lidelse. Samtidigt spelar han för
första gången på allvar upp temat om dröm
och verklighet, om jagets mångskiftande
förklädnader och förvandlingar. Uppenbarligen
är ”Bitter bilaga” en mycket tidig förstudie
till de suveräna fantasilekarna med tids- och
personlighetsbegrepp i ”Azalea” och ”Nycklar
till okänt rum”.
Av äldre människor fäster man sig bland
männen särskilt vid en typ: den ondskefullt
intrigante gubben. Han förekommer,
avporträtterad i helfigur, främst i två böcker: ”Släkten
står på trappan” och ”Farväl sommar!” I den
förstnämnda bär han det diaboliska namnet
Rassman och är förvisso utrustad med de flesta
sataniska egenskaper. Apful, bakslug och makt-
752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
