Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Carl-Eric Nordberg: Walter Ljungquist — den intime visionären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL-ERIC NORDBERG
hand djupnar atmosfären kring henne, hon
vinner i bitter auktoritet och växer slutligen
till en verkligt tragisk gestalt.
”Det är ett grymt öde att vara skapad som
hon och ändå bara älska det rena och vackra
och oskuldsfulla”, heter det om Bodil Huber.
Om hon är kvinnan som i kamp att erövra
denna renhet och oskuldsfullhet hetsar sig sj älv
till döds har flickan Jenny i ”Vägskäl” redan
från början nått fram till en samvetets
självklara integritet. Hennes död är visserligen också
den på något oåtkomligt sätt självvald och
avsiktlig men den är inte uttryck för någon
övermäktig konflikt inom henne själv. Snarare är
den menad som ett försoningsoffer, ett
ställföreträdande lidande. Själv är hon liksom
bortom alla konflikter; hon tillhör de invigda.
Hon blir en obygdens mildögda madonna i
vintermörkret.
Något mystiskt förflutet kan hon emellertid
inte uppvisa. Det kan däremot i desto högre
grad Hagar Tetzel som är identisk med den
gåtfulla Azalea. I henne tycks Ljungquists alla
hemlighetsfulla ödeskvinnor ha stämt möte.
Hon är den grymt livserfarna, härdad av
upplevelser som efterlämnat en frostig, nästan
magistral hopplöshet. Men hon har ändå på något
sätt lyckats förbli ofördärvad. Hon är en ”god
om också inte precis känslig mänska”. För
Ljungquist framstår hon kanske som något av
ett kvinnligt — och mänskligt — ideal.
Karakteristiskt blir ju i så fall att hon lever i en
drömtillvaro, en värld av idel förvandlingar
och rollbyten.
Eller kanske får man söka idealet på annat
håll? I alla händelser är det ju en helt annan
sorts kvinna Ljungquist visat sig så
outtröttligt förälskad i. Det är den kvinnotyp som
representeras av namn som Ronny, Gunilla,
Jeanna, Pia, Visp, Auri.
Kring dessa unga, ofta mycket unga,
kvinnor finns ingen tragik, inga drömtunga gåtor,
ingen ödesmättad skymning. Kring dem är
luften lätt och klar, marken daggbestänkt,
horisonten rentvättad. De är liksom framfödda ur
sommaren sj älv, ur dess slösande överdåd, dess
givmilda sötma. De är tillvarons söndagsbarn
för vilka allt blir till lek och leenden. Deras
fantasi fladdrar som på lärkvingar över ting
och händelser. De vädrar över livet ”som över
en tårta”. För dem förvandlas gärna
verkligheten till en serie snabbt skiftande teatertablåer
som de förtjust dansar igenom med koketta
sidoblickar åt publiken. De är ständigt på
upptäcktsfärd, ständigt på jakt efter vad som kan
dölja sig bakom nästa vägkrök. De är
uppfyllda av nuet, de är ögonblickets barn,
spelande av spontaneitet, av plötsliga och
halsbrytande infall. De står i förbund med framtiden,
de glittrar av förhoppningar, de är alltid
beredda till uppbrott. Där de sj älvmedvetet sätter
sin trubbiga näsa i vädret eller ystert skakar
sina korta lockar viker allt motstånd. Också
när de överger sina luftiga Pucklekar och blir
modernt sakliga och illusionsfria lyckas de
ändå bibehålla en intagande grace, en
oemotståndlig charm.
Ljungquists förmåga att trolla fram denna
lilla förnumstigt oskuldsfulla person på scenen
i alltid lika betagande varianter är
beundransvärd. I novellsamlingen uppträder hon i
särskilt många upplagor. Hon kan heta Claire och
vara högskolestudentska, hon kan heta Jeanna
och vara Stockholmsj ournalist, hon kan heta
Eva och vara författarfru. Vad hon nu än heter
och vare sig hon befinner sig på idylliska
fotvandringar eller är inplacerad i situationer
med snudd på tragik, förblir hon densamma:
på en gång ljuvt finlemmad och käckt
självsäker. Oförglömligast förekommer hon dock i
den oförglömliga berättelsen ”Jan, Gunilla och
hästarna” där hon blivit ett med själva den
ogripbara midsommarnatten, med dess
svävande dimmor och drivande träddunkel, dess
blå vemod och bräckliga lidelse. I ”Resande
med okänt bagage” kallas hon Ronny och är
den violögda, mörkhåriga lyckokontrasten till
Bodil Hubers blonda ödesgestalt. Under
porlande skrattkaskader dansar hon fram i
”Vandring med månen” och presenteras som Pia:
den lilla livsglada sjuttonåriga teaterfantast
som får den truligt osäkre Dan att glömma sin
754
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
