Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Carl-Eric Nordberg: Walter Ljungquist — den intime visionären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST — DEN INTIME VISIONÄREN
otrevliga Homonculus. I ”Azalea” slutligen har
hon begåvats med smeknamnet Visp och är
en något äldre Pia med ett lite trött och besviket
ansikte samt en viss smak för alkoholh altiga
drycker. Men både hon och den samtidigt blygt
och kärvt brådmogna Norrlandsflickan Auri i
”Nycklar till okänt rum” är innerst ändå som
alla de andra: obotligt förälskade i livet.
Den s. k. farliga kvinnan, hon för vilken
männen faller som käglor, står mittemellan
dessa båda kvinnotyper och har tillägnat sig
egenskaper från dem bägge. Från den första
har hon ärvt de fatala erfarenheterna, från den
sista det gudomliga lättsinnet. Hon är yppig,
parant, med loj sensualism i rörelserna och ett
praktfullt Tizianhår svallande över skuldrorna.
Hennes uppgift i livet tycks bestå i att svepa
cocktails, jaga älskare och aldrig gå upp på
morgonen. Effektfullast är hon porträtterad i
”Vandring med månen” där primadonnan
Jua-nita Schough så frikostigt exponerar sin
lättjefulla haremskropp medan hon under ständigt
mumsande på chokladpraliner strör omkring
sig av sin sofistikerade jargong. Men också
den höftvaggande, sammetsögda fru Ring i
”Azalea” hör hit och även — fast i förgrovad
bygdeupplaga — systrarna Flora och Linda
i ”Vägskäl”.
Som kontrast till dessa mer eller mindre
samvetslösa lycksökerskor kan man slutligen
sätta det kärvt rättframma och bastant pålitliga
hos de äldre kvinnor Lj ungquist skildrar. Oftast
förekommer de bara i marginalen, t. ex. som
tj änstefolk: trotj änarinnor med ständigt
skramlande skurhinkar och ett lika strävt som gott
hjärta klappande under städrocken. De
representerar på ett välgörande sätt det sunda
förnuftet. De står med bägge fotter på verklighetens
fasta mark. Också när de som t. ex. den 80-åriga
tant Henrietta i ”Släkten står på trappan” är
överhuvud för en stor, bullrande och
arvhungrig släkt bibehåller de sitt sinne för
proportioner, sin humorfyllda tolerans. Mitt i
upprörande händelser och bland halvhysteriska
människor förblir de lugna, besinningsfulla,
vidsynta. Och på sitt särskilda sätt påminner
de också om Ljungquists förkärlek för — vad
man skulle vilja kalla — speciellt borgerliga
stämningsvärden, för det trivsamt släktintima,
det minnesrikt traditionella.
5
”Vi är alla drakar i varandras liv och vi
kommer att vara det ända tills vi upptäcker
draken i oss själva!” heter det på ett ställe i
”Farväl sommar!” Det är om detta, om den
komplicerade och dramatiska kampen att nå
fram till vidast möjliga självkännedom som
moralisten Ljungquists alla böcker djupast kan
sägas röra sig.
Men ”draken i oss själva” annonserar inte
sin närvaro med våldsamma rytanden.
Tvärtom: dess farlighet består just i dess förrädiska
osynlighet, dess lömska förklädnader. Den
ligger dolskt på lur för att sen i ett obevakat
ögonblick rusa fram och slå till.
Ingenting är, menar Lj ungquist, riskablare
än att underskatta tillvarons obetydliga rispor.
Det är de som förorsakar de dödliga
förgiftningarna. Det är i vardagen tragedierna föds.
Det är i idyllen dramat gömmer sig. Som
män-niskoskildrare ser han följaktligen som sin
främsta uppgift just att avslöja dessa
vardagens skärsår, dessa idyllens katastrofsprickor.
Därför är han så ytterligt försiktig i sina
undersökningar av förbindelser människor
emellan. Han vet att det är fråga om ett
precisionsarbete där minsta ovarsamma rörelse
kan få ödesdigra följder. Människan är det
skyggaste av alla djur; hon låter sig bara
fångas av den tålmodigaste jägaren.
Hon är också den mest komplicerade av alla
varelser. Det hemlighetsfullt dubbelbottnade,
det irrationellt sammansatta hos henne
fascinerar ständigt romantikern-psykologen
Ljung-quist. Varje människa är för honom gåtfull
och lockande: ”en varelse med sitt eget språk,
sin egen tystnad, ett djupt vatten, en okänd
individualitet”. Hon kan djupast aldrig
förklaras utifrån yttre omständigheter, t. ex. som
en produkt av miljön. Hennes öde beror på
755
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
