Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - In memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM
”Fransmannen som har namn på allting emedan han
iakttagit allting, kallar denna mannens kris vid fyrtio
år: la maladie de quarantaine.”
Genom att granska hela manuskriptet har jag fått
intrycket att de flesta ändringarna i den tryckta texten
återgår på Strindbergs egna rättelser. Det är alltså
högst sannolikt att han även strukit detta ställe som
efter skildringen av mannens kris vid fyrtio år är
um-bärligt. Men det visar hur givande studier i hans
manuskript kan vara, även om de inte för till några
textkritiska resultat. Satsen visar ju hur högt Strindberg
skattade fransmännens förmåga till psykologiska
iakttagelser.
Strindberg i studentuppsatserna
Sedan 1924 har ämnen med anknytning till August
Strindberg fyra gånger givits i den svenska
uppsatsskrivningen i studentexamen.
Höstterminen 1933 gavs ”Ett historiskt drama av
August Strindberg”. Om utgången finns inga
statistiska uppgifter.
Vårterminen 1946 gavs ”Strindberg och Heidenstam
som historiska berättare”. Av 4 021 elever valde 351
(8 %) detta ämne, och erövrade 14 A av 51 utdelade
(29 %) och 43 a av 335 (13 %).
Höstterminen 1948 gavs ”Runebergs realism och
Strindbergs naturalism”. Av 218 elever valde 11
stycken (5 %) ämnet.
Vårterminen 1950 gavs ”Varför kan Strindberg sägas
inleda en ny epok i den svenska litteraturen?”. Av
4 315 elever valde 706 ämnet (16%). 33 A av 69
(48 %) utdelades bland dessa och 122 a av 392
(31%).
Man kan alltså se att intresset för Strindberg och
kunskaperna om hans verk tycks ha varit större 1950
—- året efter 100-årsjubiléet — än 1946.
Walter A. Berendsohn
IN MEMORIAM
Johannes V. Jensen
f. 20. 1. 1873, d. 25. 11. 1950
Johannes V. Jensen var sjuttiosju år när han dog och
hade länge varit sjuk, men gav ändå inte intryck av att
vara en förbrukad diktare, som blott tillhörde
litteraturhistorien. Det journalistiska draget framträdde
starkt i hans litterära egenart och ännu på senare år
skrev han ofta artiklar i dagspressen — blott för några
veckor sedan utkom ett par sådana i en bok som finns
upptagen under ”Nya utländska böcker” på sid. 809.
När meddelandet om hans bortgång kom var vårt
nummer långt framskridet och minnesorden måste bli
korta. Den som vill ge ens en någorlunda
tillfredsställande karakteristik av författarens verk måste f.ö. ha
många fler sidor till sitt förfogande än vad en tidskrift
i regel kan släppa till, det antyds redan av antalet
böcker som bär hans namn; de är nästan lika många
som Strindbergs.
För svensk publik är Johannes V. Jensen i många
fall knappast mer än ett namn, förekommande på
många böcker på biblioteket och krönt med ett
Nobelpris 1944. Det förefaller som om han hos oss framför
allt skulle ha varit en författarnas författare, på
tjugotalet diskuterades han flitigt av de unga
arbetarför-fattarna och några bland dem har också tacksamt givit
honom sin hyllning. Framför allt tycks hans romaner
ha fångat intresset, i synnerhet den väldiga svit som
rymmer en god del av mänsklighetens
utvecklingshistoria: ”Den långa resan”, men också de tidiga
amerikahistoriema ”Madame d’Ora” och ”Hjulet”,
där Jensens reporterinstinkter och lysande språktalang
klädde in ett par utpräglade raffelhistorier i en av de
livligaste och mest uttrycksfulla moderna
storstads-skildringar som vid den tiden åstadkommits
någonstans.
Vid sidan av dessa berättelser vilar Johannes V.
Jensens rykte som prosatör på ”Kongens Fald”, en
storslagen roman om Kristian II, som utgavs när
författaren blott var 27 år, på de kraftfulla folklivsnovellerna,
”Himmerlandshistorierna”, av vilka de första kom
ännu tidigare, och, vad de senare åren angår, på de
många banden ”Myter”. Dessa korta prosastycken är
något högst speciellt i sin förening av lyrik, vetenskap
och kåseri och de böcker som rymmer dem hör till det
slags sällsynta och originella mosaikarbeten som man
inte skall läsa utan läsa i, ungefär som Bibeln eller
Strindbergs Blå böcker.
Härutöver skall i det hav av titlar som utgör
Johannes V. Jensens produktion endast fiskas upp hans
dikter, som numera finns samlade i en volym ”Digte
1901—1941” och som hör till det friskaste och finaste
i modern dansk lyrik. Som Jensens svenske uttolkare
Arne Hirdman påpekat är han dock alltid lyriker. En
mycket stor del av hans förmåga att fängsla ligger i det
ofta djärvt omgjorda språket. Det är därför inte lätt
att läsa honom i original med fullt utbyte och liksom
Harry Martinson hör han nog till de i längden
oöversättliga.
En liten svit myter av Johannes V. Jensen
publicerades i BLM:s decembemummer 1944, där också Arne
Hirdman bidrog med en studie över diktaren.
Hedwig Courths-Mahler
f. 18. 2. 1867, d. 28. II. 1950
”Courths-Mahler” har blivit ett litterärt begrepp,
som används för att beteckna en harmlös,
världsfrämmande underhållningsgenre med något bleknad glans.
I vårt land har säkert mycket få haft reda på att
begreppets upphov alltjämt fanns i livet, man ville gärna
tänka sig att hon försvann samtidigt med den
högaristokratiska värld hon så ofta återkom till i sina
otaliga romaner. I Tyskland upplevde hon emellertid
en renässans efter andra världskrigets slut. När
eska-pismen åter kom på modet tog man ånyo sin tillflykt
till hennes engelska hertigar och tyska furstar och den
gamla författarinnans tusculum i Bayern började än
en gång svämma över av beundrarpost.
Som författarinna följde Courths-Mahler närmast i
spåren på sin äldre kollega Marlitt. Själv hade hon sin
glanstid under 1900-talets första decennier och på
tjugutalet.
Ferenc Herczeg
f. 22. 9. 1863, d. 24. 11. 1950
Ferenc Herczeg (eller Herczeg Ferenc, som det
efter ungerskt namnbruk ofta står på hans böcker)
är en annan på sin tid mycket känd författare som
808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
