Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Pär Lagerkvists ”Barabbas”
blev den dominerande svenska romanen 1950
och även julens best seller. Den som i augusti
vågat en slant på saken kunde nu ha varit en
rik man om det funnits litterära bookmakers.
Vid närmare betraktande är dock inte
resultatet oförklarligt. Den litterära smaken har så
småningom hunnit i kapp Lagerkvist och
”Barabbas” är dessutom en bok som kan läsas av
nästan alla: den berättar om viktiga saker på
ett enkelt och klart språk och är samtidigt så
mångtydig i upplösningen att de flesta kan
tillfredsställas.
På andra plats i fråga om upplagorna kom
denna gång en hårt nerspelad favorit, Olle
Hedbergs ”Häxan i pepparkakshuset”. Här kan
man knappast förvånas — tiotusentals väntar
väl vid detta laget på inbjudan att med sin
läsning hedra vigselakten mellan Hans Hasseldahl
och allas vår dotter Blenda. Eller — tyvärr —
på att få se den lurande häxan Naturen ta bort
förtrollningen parterna emellan. Som någon
överraskning kom det knappast heller att
talrika åskådare bevistade filminspelningen på
Frövik i Sigfrid Siwertz’ ”Slottsfinal” eller att
Sven Edvin Salje samlade sin vanliga stora
skara av trogna kring stenhuggarromanen ”De
flyendes eldar”.
Årets stora överraskning var däremot Per E.
Rundquists genombrott, förberett med
novellsamlingen ”Utsatt till vargarna” och med stor
kraft fullföljt i ”Kalla mig Ismael”, som kom
både kritik och publik att villigt lyssna. Bland
andra författare i samma generation som hade
framgång kan man nämna Sivar Arnér, som i
”Vackert väder” gav en intressant kommentar
till diskussionen om en politisk tredje
ståndpunkt och Björn-Erik Höijer som med ”Martin
går i gräset” lyckosamt inledde en
självbiografisk romanserie.
En serie inledde också Gustav
Hedenvind-Eriksson med den lilla kantiga, märkvärdigt
fängslande romanen ”Silverskogen sydväst om
månen”; han lär skola skildra sin hembygds
utveckling under de senaste 100 åren.
Från ett annat Norrland kommer en annan
av årets bästa romaner, Stina Aronsons ”Den
fjärde vägen”. Till det bästa får man också
räkna ”Dimman från havet”, den ofullbordade
novellroman Thorsten Jonsson lämnade efter
sig samt Arvid Brenners som vanligt mästerligt
balanserade novellkonst i ”Hägringen”.
Ovanligt många författare kom f.ö. med
noveller: Jan Fridegård, Margareta Suber, Folke
Fridell, Gustaf Rune Eriks och Eva Malmquist,
för att nämna några. Moa Martinson samlade
nytt och gammalt till ännu en del i sin
märkliga utvecklingsroman och Tage Aurell
plockade ihop en bilderbok av sina reseskisser.
Bland de religiösa romanerna ådrog sig Olov
Hartmans, Tore Zetterholms och Ulla
Isakssons särskild uppmärksamhet; den senare
orsakade f.ö. en stor diskussion om den frireligiösa
romanen, som vi hoppas att inom kort
återkomma till. Till en besläktad genre hör Sven
Lidmans fina prosabok ”Stjärnan som tändes
på nytt”.
Bland dem som i mer eller mindre väsentlig
grad bidrog till bilden av förra årets svenska
romankonst kan man också nämna Harald
Beijer, Hans Botwid, Mårten Edlund, Gurli
Hertzman-Ericson, Owe Husåhr, de två något
uppsluppnare herrarna Torsten Kassius och
Yngve Kernell, Walter Ljungquist, Hans
Peterson och Marianne Alopaeus från Finland. De
goda debuterna var färre än på länge. Som
de märkligaste får man räkna Jan Bergs och
Elsa Forsgrens, den ena ovanligt medveten och
genomtänkt, den andra intressant som uttryck
för konstnärlig egenart och egensinne.
Inom lyriken gjorde Carl-Erik af Geijerstam,
Karl-Gustaf Hildebrand och Arnold Ljungdal
mer eller mindre uppmärksammade
återkomster och Einar Malm fick mer uppskattning än
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
