Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Erland Josephson: Förberedelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERLAND JOSEPHSON
hennes, hon hittar bara dåliga ord, hon menar
ingenting, men det dunkade i hans huvud och
han kände att han inte kunde röra sig, det var
en förlamning som vidgade sig och drabbade
allt, allt omkring honom. Jag är rädd, sa hon,
jag har mage och tarmar och blod och lungor
och strupe och hjärna, allt det där som lever
och rör sig i mig, som är jag, jag är rädd. Så
blev hon tyst ett ögonblick, han såg hur hennes
ögon vidgade sig och nu nästan skrek hon, det
är avskyvärt, skrek hon, allt är avskyvärt, jag
är rädd, rädd, rädd! Hon brast plötsligt i gråt,
hennes axlar skakade, avbryt mig då, bad hon,
avbryt mig. Var inte rädd, försökte han men
det lät så tamt och dumt och långt bortifrån,
och då bad hon honom igen att han skulle
hjälpa henne, hon var ju så rädd. Jag kan inte,
viskade han, jag kan inte längre, jag är rädd.
Då skrek hon till, det var ett underligt skrik, en
blandning av triumf och fasa, tyckte han, och
i samma ögonblick var det som om helvetet
släppts löst nere i lagårn, korna råmade och
slet i sina kättingar, det var ett larm som han
trodde aldrig skulle ta slut, det skulle fortsätta
tills världen gick under och allt blev mörkt.
Han hjälpte darrande Jaqueline nerför stegen,
hon grät, ute var det gråljust, han ledde henne
bort mot boningshuset. Du måste lugna dig,
viskade han men hj ärtat bultade så han knappt
kunde få fram orden. Det är avskyvärt, grät
hon, allt är så fult. Först när de var framme
och han petat upp fönstret med pennkniven
blev hon lugn, hon klättrade in före honom och
smög in i hallen. Du skall gå och lägga dig
nu, viskade hon, hon hade något kallt och
hög-modigt i blicken, vi har inte kommit varandra
närmare, tänkte han sorgset. Han var för
upprörd för att sova, han låg länge och hörde
gardinen slå och Kjell och Peter andas, hur
kan de sova tänkte han, hur kan de vara så
ovetande. Han tänkte på Jaqueline, vem är hon,
varför får jag aldrig tag i henne?
Sen kom den våldsamma uppståndelsen på
morgonen och alla ropen. Var är hon, vart har
hon tagit vägen, är det ingen som har sett Berit,
skrek man, det sprangs förvirrat av och an på
gårdsplanen, hunden skällde, tant Märta grät,
tant Gretas röst skrek gällt från kontoret och
blandades med telefonklirret. Sen sökte man
och fann, hon låg alldeles i skogsbrynet med
tant Märtas sömnpulvertub bredvid sig,
farbror Knut bar henne ner till bilen, hennes
ansikte lyste blekt och sovande mot Jonas. Sen
var det inte mycket mer att minnas för honom,
bara den fruktansvärda känslan av skuld som
vällde upp i honom, och farbror Knut som när
han startade stack ut huvudet genom bilfönstret
och skrek i raseri och smärta det är ditt fel,
ditt fel, och pekade på honom. Och sedan
dammolnet från bilen när den for bort med
henne och alla ögon som riktades mot honom
där han stod och grät i solen.
Och ännu många år efteråt, då han såg
Jaqueline på scenen, framgångsrik, strålande,
en av de främsta i sin konst i landet, kunde
han komma på sig med att sitta och viska till
sig själv i teatersalongens mörker: jag är
oskyldig, oskyldig.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
