Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Erland Josephson: Förberedelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBEREDELSE
alldeles, alldeles tyst. Jag vill inte vara vaken
när allt annat sover. Och Jaquelines röst när
hon började tala kom som en befrielse för
honom, den var så levande och vaken, den
skar gällt genom den tysta världen.
Du, sa hon, jag är inte den du tror, jag är
något helt annat och mycket mer. Jag är ett
väsen som du aldrig kan förstå och aldrig
komma åt. Jag är en önskan som många har
men ingen kan uppfylla. Jag är ett barn av
stjärnorna och vattnen. Då kramade han
ängsligt hennes hand och bad henne att hon inte
skulle säga sånt där, det hade ingen mening
för honom, det kom honom att känna sig
ensam och utanför. Du skulle inte hindra mig,
sa hon häftigt, hon reste sig och stod som en
vit låga framför honom i dunklet, du är här
för att lyssna och hålla med, du tycker jag är
tillgjord fast du har lovat att inte göra det.
Men du uttrycker dig på ett sätt som inte är
ditt eget, sa han. Det är för att det skall bli
mitt, svarade hon, men du avbryter mig alltid
innan jag hinner, du är bara i vägen, du kan
gå hem. Det ville han gärna göra om han bara
kunde få henne med sig, men nej hon skulle
stanna, hon kunde nog klara sig ensam, det
var mycket bättre utan honom när han var så
dum. Du är som alla de andra, sa hon, gå hem
till dem du och snarka och rapa. Då bara såg
han på henne, hon stod där kall och fientlig
och alldeles oåtkomlig för honom, sen böjde
hon sig ner över honom och var plötsligt
vänlig, du skall stanna hos mig, lille Jonas, viskade
hon, du måste vara snäll mot mig, jag har ju
bara dig. Det är sant, tänkte han, hon har bara
mig, det finns ingen annan hon skulle kunna
få med. Och han förstod att det var synd om
henne, inte för nuets skull men för framtidens,
det skulle komma att bli mycket synd om henne,
och det värkte i honom av medlidande. Jag
stannar hos dig, sa han, stackars lilla Jaqueline.
Varför stackars, frågade hon. Jag vet inte,
svarade han förvirrad, det bara kom för mig, jag
har aldrig känt medlidande med dig förr. Hon
såg på honom. Det är bra, sa hon sen, då gör
du som jag säger och är som jag vill.
Sen stod hon en lång stund och bara stirrade
rätt framför sig. Han såg att hon tänkte efter,
hon letade efter något inom sig. Han tyckte
hon var vacker och mystisk, det är det hon vill
vara, tänkte han, jag skall säga henne att hon
är vacker och mystisk så blir hon glad. Men
i samma ögonblick började hon tala igen. Jag
är rädd, sa hon stilla och underligt uttryckslöst.
Varför, frågade han. Tyst med dig, sa hon, jag
är rädd. Då såg han i hennes ögon, men
där fanns ingen rädsla alls, bara nyfikenhet
och förväntan. Du är rädd, sa han då och han
hörde att hans röst lät metallisk och konstig.
Ja, sa hon prövande, världen är ond och elak
och jag är alldeles ensam i den elaka världen.
Du har mig, sa Jonas. Tyst med dig, sa hon,
jag är ensam i den elaka världen. Först har
vi det stora jordklotet, sen har vi solen och
månen och stjärnorna och flera stjärnor och
bortom dem ingenting, ingenting alls, jag är
rädd. Han tyckte sig höra hennes hjärta bulta,
eller var det hans eget, och nu såg han att hon
var inte bara nyfiken längre, hennes ögon var
vidöppna, som såg hon en fara komma mot
sig. Du skall inte vara rädd, sa han ängsligt,
du har ingenting att vara rädd för. Tyst med
dig, sa hon igen, du skall vara tyst och hålla
med mig, har jag ingenting att vara rädd för?
Mamma och pappa kommer att dö, du kommer
att dö, jag kommer att dö, jag har sett skelettet
i skolan, jag är rädd. Jag kan känna min hand
förtvina och mitt huvud växa, någon kan sticka
knappnålar i mina ögon, tåget kan hugga av
mitt ben, onda människor kan sparka mig i
magen och slå ut mina tänder, Gud finns inte,
finns inte, jag är rädd. Du är rädd, upprepade
han och kände att det började bli sant, varför
gör hon det här, tänkte han förtvivlat, jag
måste få henne att gå hem vi måste gå hem.
Vad vet djuren här nere, fortsatte hon, vad vet
de om att jag kommer att plåga barn och göra
illa mot dem som jag tycker bäst om, om att
jag blir gammal, gammal och ful och ond och
inte kan gå och inte se och inte höra och att
alla kommer att dö omkring mig. Hon gör sig
till, tänkte han förtvivlat, orden är ju inte alls
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
