Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
LUDVIG NORDSTRÖMS
FATA MORGANA
i
Ludvig Nordströms tänkta verk, sådant han
själv såg det och strävade efter det, kan låta
jämföra sig med en Balzacs, frånsett bland
annat att den av LN beundrade franska
mästarens debuter i litteraturen var undermåliga
och nu är glömda, medan Ludvig Nordström,
ännu okänd i Stockholm och utan ”nyttiga”
bekantskaper eller relationer där, efter en
obeaktad men inte misslyckad debut, ”Kains
land”, (dikter, 1906), för sin andra bok,
”Fiskare”, (noveller, 1907), skördade beröm
och med sitt tredje verk, novellerna
”Borgare”, (1909), ordentligt slog igenom och
vann en för epoken avsevärd framgång.
”Vårens bok”, skrev den uppmärksammade
kritikersignaturen K. J. (Klara Johanson).
Att detta var så lyckligt som det kan synas,
är inte säkert. I diktarens känsliga sinne med
böjelse för snabb förstoring i optimistisk
riktning måste det väcka oproportionerade
förhoppningar. Visserligen hade han, som väl de
flesta debutanter, några refuseringar bakom
sig, relativt betydelselösa; men sedd i
offentlighetens ljus började hans författarebana
onekligen i starkt förlig vind.
Redan nästa novellsamling, ”Herrar”,
(1910), mottogs mera reserverat. Men det
kunde han ta lugnt och gjorde det också. Han
hade ännu mycket att ösa ur. Med sig själv
som författare åsyftade han den stora
romanen, eller snarare en serie av stora romaner,
till vilka han redan ansåg sig ha material och
delvis förstudier. Och han hade om sitt
kommande oeuvre klart för sig att, hur olikartade
de enskilda verken än sins emellan blev, skulle
deras grundton vara enhetlig, bestämd av hans
egen tankevärld och underkastad denna.
Redan i upptakten till ”Borgare”, i dess
inledningsnovell ”Det osynliga leendet”, lämnar
han en programförklaring, en bekännelse till
vad man med ett väl mångtydigt ord skulle
kunna kalla surrealism, då tagen i
bokstavligaste bemärkelse som bekännelse till
diktarens egen över-realism, diktarens
hemlighetsfulla syn uppifrån på de marionetter han
förevisar. Från sin elyseiska höjd håller han i
trådarna, medan han på sitt eget humorfulla
sätt ler åt spelet därför att detta spel besjälas
av en mening som de stackars marionetterna
ingenting vet om.
Däremot är det naturligtvis meningen att
åskådarna-läsarna ska fatta denna mening och
le med förevisaren. Augurerna ler mot
varandra sedan förståendet framtrollats av
diktarens tonfall och betvingande konst.
Förläggare till den första, rent realistiska
novellsamlingen ”Fiskare” hade varit Henrik
Koppel, Ljus Förlag. Då Koppel fick det redan
överenskomna manuskriptet till ”Borgare”,
accepterade han det telegrafiskt (LN befann
sig då i Frankrike), men på villkor att just
precis anslaget, inledningen, programmet,
alltså novellen med titel ”Det osynliga leendet”,
skulle bortfalla. Detta var ingenting mindre
än en katastrof för diktaren, så mycket värre
som honorarförskottet redan förbrukats. Med
första lägenhet och det sista av pengarna
skyndade han i februari 1909 hem till Sverige.
Omedelbart uppsökte han sin då genom
korrespondens nyförvärvade vän, sedermera
2 BLM 1951 I
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
