Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
Ludvig Nordström 1906
hans hustru, läste upp den kritiska novellen
och ett par till och bad om råd. Rådet blev
att inte förlora tid på fruktlösa diskussioner
med den hyggliga men i obönhörlig realism
fastkörda Koppel, utan omedelbart erbjuda
det Bonnierska förlaget manuskriptet i dess
helhet. Bonniers antog boken utan ett ord om
censur, tvärtom med vänlighet, skulden till
Ljus reglerades och författaren vann den
hälsosamma övertygelsen om att han nu fick
skriva som han ville.
Inte alla har läst eller kommer ihåg ”Det
osynliga leendet”, troligen skriven hösten 1908
i Le Yaudet, en bretagnisk fiskarby där LN
levt i stor ensamhet, flyende Paris efter några
veckors oordnat bohemliv där.
–––-”när man ser en stor stad”, heter det, ”kan
det falla en in att alla dessa massor av hus inte
bilda annat än underlaget till en annan, en större,
högre, underbarare och därtill osynlig stad. Den man
kallar den verkliga är, så att säga, endast stenfoten
till den, vars torn och spiror glänsa bland molnen
och stundom skymta för grubblande ögon.” — —
”Och om man tänker efter, är det inte i den
osynliga staden och i de osynliga husen som människorna
leva större delen av livet? Och är det inte det
osynliga hos människan, som upptar största delen av
tiden mellan vaggan och graven?”
På gatan i den lilla staden Öbacka möter
den sålunda mediterande diktaren en enkel
gammal kvinna av folket och medan de
språkar, yttrar hon att allt hon upplevt eller varit
med om under sina många levnadsår numera
förefaller henne så besynnerligt att hon kunde
tro alltsammans ha varit blott en dröm.
”Över detta liv hon sett förlöpa, hade ett annat
blivit uppbyggt och det ursprungliga syntes henne
overkligt som en dröm, och det som hon aldrig sett var nu
nätt upp det enda hon såg.”
Temat utvecklas. Diktaren reflekterar över
hur allt inom den jordiska skapelsen hör
samman, så att vi själva alla är varandra lika,
alla med det osynliga leendet över oss.
— — ”man skulle kunna säga att i hela världen
finns bara en människa, men med tusen huvuden
som hydran. Och kanske är det så. Ja, förmodligen
är det så–––”
”Det som sugs ur marken in i roten, fyller det inte
alla växtens delar och består inte hela växten av
samma ämnen? Ja, finns det inte något av roten
ända upp i blomman och har inte roten något av
blomma i sig?”
— — ”varför ler jag? Många säga att man bör
gråta” — — ”Det finns så många som gråta och
några ha gjort det så vackert att de blivit berömda
därigenom, så att man kunde önska sig äga deras
förmåga.”
Diktaren frågar sig också om han inte
borde gråta, sälla sig till gråtarnas skara.
Många gånger känner man sig ju så nära. Ty:
”Dels tyckte jag mig inom mig höra de stora
gråtarnas röst, dels syntes mig det hela så förvirrat,
så grymt — ■—”
Men förklaringen kommer:
”Den klokes gråt, det är hans leende! Det är
vackrare att se ett leende ansikte än ett gråtande;
även därför bör man föredra leendet. Och när en
man ler, då vet man att han–––-åtminstone anar
den osynliga världen.”
”Och nu ska jag försöka berätta några historier
från den lilla staden Öbacka och kan jag då
för
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
