Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
annat än i blott ofullständigt koordinerade
fragment.
Vid ett tillfälle då han var ensam hemma,
ringde LN upp bådas vår vän, fru Greta
Strömbom, tidigare fru Tor Bonnier, en av
de mycket få damer han verkligen hyste
tillgivenhet för och frågade om hon kunde ta
emot hans besök. Hon välkomnade honom
och under ett par timmar talade han sedan
inför henne om sin ”stora roman”, om dess
uppläggning, om motiv och bimotiv, myller
av miljöer och figurer. Vid sådana tillfällen
lyste hans ögon av tillförsikt, hans vackra
talstämma (en av de bästa man hört i radio)
fascinerade, han blev en berättare i stor stil.
Åhörarinnan satt tyst och betagen, hennes
genuina artistnatur anammade följsamt det
flöde av geni och tankedjärvhet som bjöds.
Syner fyllde rummet, ett kalejdoskop vreds
runt, där bilderna virvlade fram, oavbrutet
överraskande.
Det är möjligt att han talade bort för
mycket då — och annars. Den muntliga berättelsen
var för honom en stimulans, ett medel att
liksom piska fram inspiration. Stimulerade han
sig kanske over evne, så att han bara nådde att
trötta ut sig?
Man bör dock söka fler skäl till att
förbindelsebanan mellan den skapande hjärnan
och verktyget-handen kom att fungera
otillräckligt. Sin formella talang förlorade LN
aldrig, det vittnar hans sista bok om, ”En dag
av mitt liv”, som han skrev med dödens
skugga redan inpå sig, om han än bara anade
det.
I sin psykoanalytiska studie över Ernst
Ahl-gren talar Tora Sandström om de svårigheter
författarinnan hade att övervinna under sitt
arbete och säger att hon övervann dem genom
en ”enastående och imponerande energi”. En
dylik enveten energi ägde inte den
arbetsamma LN. Han drog sig ingalunda för att
avbryta sig själv, om ett oväntat uppslag eller
infall blixtrade till framför honom. Och
kanske kan den möda med vilken han laborerade
när det gällde fabulering, ha haft en grund
i analogi med ”arbetshämningen” hos Ernst
Ahlgren. I enlighet med Tora Sandströms
deduktioner skulle det alltså varit fråga om
en nevrotisk läggning, ett djupt rotat innersta
hinder, kanske en bortträngningsprocess.
Ännu saknas många element till förklaring
eller sammanfattande kännedom om Ludvig
Nordström och hans roll i svensk litteratur.
Så saknas ännu den utgåva av hela hans
produktion, tryckt och hittills otryckt, som
skulle ha redigerats av den nu bortgångne
Thorsten Jonsson. Dagböckerna, begynta då
LN var fjorton år och fullföljda, så vitt jag
vet, ända till hans levnads slut, ligger alltjämt
förseglade. En gång kommer också den
korrespondens han och jag förde under uppåt
trettio år, jämte de kommentarer jag försett
den med, att bli tillgänglig. Dock blir detta
med sannolikhet inte så länge jag lever.
I ”Borgare” gjorde LN ett både roligt och
älskvärt porträtt av sin far under titeln ”Den
oföränderlige”. Han var sin fars son och
oföränderlig liksom denne, med stämningar och
tycken ständigt växlande.
I detta sammanhang frågade jag honom en
gång om han tänkt sig att dagböckerna skulle
bli lästa av eftervärlden. Han såg lite
undrande ut och medgav att han aldrig funderat
på den saken. Om han kanske ibland gjort
anteckningar som han med tiden inte skulle
önska stå för?
—■ Det bryr jag mig inte om, sa han då.
Jag skriver för stunden och naturligtvis
händer det att ena dagens anteckning jävas nästa
dag. Så är det med alla värdeomdömen.
Dagböckerna kommer att ha rättat sig själva
undan för undan.
I förvånande grad saknade LN:s livliga
ingenium förmåga att uppfatta den bild hans
egen personlighet avsatte i sinnevärlden, den
bild eller de bilder som vägledde andras
uppfattning. Han var naturligtvis en dålig
människokännare och kunde vara märkvärdigt
godtrogen. Men samtidigt fanns innerst i
honom en besk, en iskallt avståndstagande
inställning till andra människor. Få har
för
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
