Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bertil Malmberg: Under vilken sol — under vilken måne. Pjäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
Johansson: Jag vill möta dem ensam. Gå
in så länge, Elisabet. Jag kommer efter. Jag
ska trotsa dem. Jag ska säga, att jag inte tror
på dem. Då kommer de att lämna mig i fred.
Elisabet : Så förändrad du har blivit,
Rickard!
Johansson: Jag är inte rädd mer, Elisabet.
Jag har fått en prövosten, en likare. Nu vet jag
vad som är verklighet och vad som inte är det.
Elisabet: Du är modig.
Johansson : Om allmakten svedde mig, visste
den kanske vad den gjorde.
Elisabet: Jag ska lämna dig ensam. Men
dröj inte länge. Jag kan inte vara utan dig.
Johansson: Bara några minuter, min
älskade.
(Hon går mot dörren. Stannar, ser på honom med
lysande ögon.)
Elisabet: Min unge hjälte!
(På tröskeln vänder hon sig om för andra gången,
vinkar. Så faller dörren igen. Edman, åtföljd av
portvakten, en sjukvårdare, en poliskonstapel, dyker upp
i trappan. Johansson inväntar dem med högburet
huvud, med korsade armar.)
Edman: Där har ni kräket.
Sjukvårdaren (går fram till Johansson, rör
vid hans axel) : Det blev ingen lång frihet det
här, Johansson. Professorn var litet ledsen att
Johansson givit sig av på egen hand och utan
permission. Men det ordnar sig nog, bara han
följer med.
Johansson (som borstat av sig efter
sjukvårdarens beröring): Jag ser er, jag hör er,
mina herrar, men j ag erkänner er inte.
Sjukvårdaren: Bråka inte nu. Han som
annars är så hygglig.
Johansson: Jag ber få påpeka, att jag bor
här.
Edman: Bor ni här?
Johansson : Ja, tillsammans med min hustru
Elisabet.
Edman (gapskrattar) : Hon som ni mördade?
Johansson: Jag misstog mig. Hon är inte
död. Hon lever. Hon bor där inne. Bakom den
där dörren.
Edman: Och jag då. Varfan bor jag.
Johansson: Här bor ni, herr Edman. Här.
(Han pekar på sin panna.) I min sjuka hjärna.
Men ni är på väg att upplösas. Jag blåser på
er och ni försvinner. (Han blåser.)
Edman: Nå, försvann jag?
Johansson : Nej, inte än. Men det beror bara
på att jag fortfarande är litet rubbad.
Edman : Man skulle ge honom en sittopp så
blev han hanterligare.
Konstapeln (tar honom brutalt i armen):
Kom med nu bara!
Sjukvårdaren: Varsamt, konstapeln!
Varsamt!
Edman: Vilket förbannat jolt!
Johansson: Vill ni ha vänligheten släppa
min arm? Jag följer er frivilligt bara ni inte
tar i mig. Inte därför att jag erkänner er
existens, men därför att jag drömmer. Jag
uppehåller mig visserligen i drömmens yttersta
utkanter, där verkligheten redan skiner igenom.
Men alldeles vaken är jag inte eftersom jag
både ser och hör er. Jag får underkasta mig
drömmen så länge den varar. Jag följer er som
man följer en arkebuseringspluton i drömmen.
Men alldeles oberörd. Vad kan ni göra mig?
Ingenting. Fastän jag följer er, stannar jag
ändå där jag är, och min hustru kommer att
väcka mig med kyssar. Vad väntar ni på, herr
spökkonstapel? Kom, mina herrar fantomer!
(De går nerför trappan.)
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
