Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bertil Malmberg: Under vilken sol — under vilken måne. Pjäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER VILKEN SOL — UNDER VILKEN MÅNE
Elisabet: Vänd dig mot dagern så ser du
bättre!
Johansson: Ja, nu kan jag se.
Elisabet: Nå?
Johansson : Det är unge herr Johanssons
ansikte jag ser.
Elisabet: Du är unge herr Johansson, och
det har inte gått några femton år, sedan du satt
på min säng. Bara en halvtimme och litet mer.
Johansson : En halvtimme ...
Elisabet: Och du dödade mig aldrig. Hör
du det, Rickard. Du dödade mig aldrig. Du
tänkte, men du gjorde det aldrig.
Johansson : Men j ag kommer ihåg...
Elisabet: Det är fantasier. Det kommer sig
av påfrestningen. Ditt minne bedrar dig. Hör
nu på mig, Rickard! Du satt där inne på min
säng. Mina plågor var värre än någonsin. Jag
bad dig åter igen att döda mig, men genast.
Och du gjorde dig beredd. Du tog fram
revolvern. ”Ta mig i dina armar”, tiggde jag. ”Ta
mig i dina armar för allra sista gången.” Du
la revolvern på täcket och gjorde som jag ville.
Du tryckte mig så hårt emot dig att j ag nästan
inte kände mina plågor ...
Johansson: Allt det där kan jag påminna
mig.
Elisabet: Jag vet inte om du bad till Gud.
Men du måste ha kommit i förbund med någon
allmakt — du nedkallade den med hela din
själ och allt ditt kött, med varje nerv,
kanhända utan att veta det. Jag förnam den
oerhörda kraften och att någonting närmade sig,
det var väl Guds ande. Den omslöt mig. Och
jag uppfylldes av ett fullkomligt lugn. Till sist
somnade jag.
Johansson: Och då sköt jag dig.
Elisabet: Det är där ditt minne sviker. Att
nedkalla allmakten så som du gjorde det, det
är farligt, kanske livsfarligt. För den som gör
det. Dig förvirrade det bara, svedde dig som
en blixt kan göra, när den går förbi. Den kom
ditt medvetande att vackla. Så att du nu
blandar ihop vad du minnes och vad du bara
planerade. Du tror att du dödade mig. Men du
dödade mig inte. När jag vaknade var du borta.
Revolvern låg på golvet. Den hade ramlat ned
från täcket. Jag tog upp den — det var det
första jag gjorde, liksom i distraktion. Ingen
har skjutit med den. Jag ska visa dig den när
vi kommer in. Med ens kände jag, att jag var
alldeles bra, alldeles bra, alldeles bra. Det var
ett underverk, och ändå så naturligt.
Sjukdomen, den var det onaturliga, inte underverket.
Johansson: Du lever?
Elisabet: Ja, Rickard, jag lever. Jag är
ingen gengångare. Fattar du nu, att det bara
är orediga drömmar, allt det där du har talat
om? Du har aldrig dödat mig. Aldrig varit
inför rätta. Aldrig på hospital. Det har inte
gått några femton år sedan du satt på min säng.
Allt det har du drömt. Femton år, fyllda av
villsamma händelser, har du drömt ihop här
ute i fönsternischen. Förstår du nu?
Johansson: Jag förstår. Jag börjar förstå.
(Man hör fotsteg i trappan av flera personer.
Plötsligt tändes belysningen i trappan.)
Portvaktens röst: Så där ja, nu har vi lyse
åtminstone.
Edmans röst: Han pratade för sig själv. Tur
att han inte smitit.
Portvakten: ä, jag har nog haft ögona
på’n, må herr Edman tro.
Johansson: Hör du rösterna?
Elisabet: Vilka röster?
Johansson: I trappan. Jag känner igen
Edmans.
Elisabet: Nej, jag hör dem inte. Det är bara
drömekon, Rickard.
Johansson: Jag förstår att det är inbillning,
men jag hör dem.
Elisabet: Snart hör du dem inte mer.
Edmans röst: Har ni tvångströjor för såna
där. Om de bångstrar?
Sjukvårdarens röst: Det brukas inte
längre. Det är bortlagt.
Edman: Det var synd. Jag hade gärna velat
se en sån där typ i en sån där tröj a.
Johansson {intensivt lyssnande) : Jag ska
låta dem veta ...
Elisabet: Låt oss gå in nu. Det är inte bra
för dig att stanna här ute.
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
