Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ing-Marie Eriksson: Sabotören. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Novelldebut
ING-MARIE ERIKSSON
SABOTOREN
Jag är en sabotör. Jag gick till mina
kamraters glädjehus och upplevde en kväll av äckel.
Det var sabotage. Mot dem alla. Mot Livet, där
plötsligt så mycket fult och fattigt flockade sig
samman inför mina ögon. Jag urskuldar mig
inte. Jag skulle ha varit där, mitt i deras ljusa
kamratskap men i stället satt jag utanför och
såg på dem och plötsligt började de små
figurerna en häxdans framför mig och plötsligt
såg jag allt som jag inte ville se. Jag satt där
som en usel predikant. Och ändå var det ingen
som visste det. Ingen såg att jag var sabotör
fast jag satt mitt ibland dem. De behandlade
mig som en av dem själva. Kanske önskar jag
ibland att det funnits blå draperier. -—•
Naturligtvis märktes det att jag varit borta. Det fanns
en liten främmande vind omkring min lilla
lampa i den bågformade raden. Jag kände till
exempel inte biljettförsäljaren.
Jag vet varför jag gick dit. Det var kraven.
De hade hopat sig i denna stilla sommar tills
jag en kväll resignerade. Mina kamrater
fordrade att jag skulle besöka deras glädjehus.
Innerst inne hade jag förtvivlat. Men ändå bar
jag ett ganska stort hopp med mig. Som ett
solsken ovanpå bara. Som människobarn så ofta
har, en ljus spindelväv ovan all förtvivlan. Jag
for fort, fort innan spindelväven skulle sjunka.
Glädjehuset är rött. Det är ganska
betecknande det oxblodsröda. Över ingången stod
det, liksom det står över varje Nöjesfält:
”Tillträde för smärtan förbjudet!” Jag ryggar
tillbaka för den skylten. Jag kan inte hjälpa det.
Jag kommer ihåg en svart sammetsf j äril, som
sitter tungt på ens ena axel. Han har
svår-modigt rynkad panna och han kan inte rå för
att han är så tung. Under skylten stod det:
”Lämna dina vindar, dina skålar och dina
käl
lor!” När jag gick in var jag nästan naken,
men jag hade litet hopp i ena handen, en
fågelunge med ett flyktigt hjärta. Redan i dörren
slog främlingsmusiken emot mig. För mig låter
den alltid upphöjd på något sätt, som om den
kom från taket och strålade ned över
människorna. Jag slapp förbi tullen. Ingen såg mitt
lilla hopp. Jag knöt handen hårt om det och
inbillade mig att jag var ett med
främlingsmusiken. När min biljett togs ifrån mig av en
likgiltig betjänt fick jag en lång järnkätting. Mina
ögon var förblindade av lamporna och jag
trevade längs väggen med händerna. Någon
skrattade flåsande i mitt öra. Då upptäckte jag den
långa raden med spiltor. Det fanns en mängd
hästar före mig. Strax framför stod två små
köpare, som påminde om insekter. De var ivrigt
sysselsatta med att undersöka insidan av ett par
tunga hästlår. De höll i var sitt knä och nöp
sakta uppifrån och ned. Ingen brydde sig om
det. Det var som om alla varit släktingar på
något vis. Det kanske var en dröm jag haft, en
upplevelse av något hänsynslöst likgiltigt. —
Jag fick en pappskylt av samme betjänt, en
skiva med ett snöre att hänga om halsen.
Påskriften var: ”Här är jag. Jag är ett mycket
omoget sto. Kom och köp mig.” Så följde ett
pris. När jag tog emot skylten råkade jag öppna
handen. En fågel fladdrade sakta under taket
och jag såg den försvinna genom den
fyrkantiga öppningen på vänster sida. Jag följde med
blicken en fågels väg ut till friheten. En
grå-spräcklig fågel mot en blå himmel...
Det fanns många hästar. Mycket unga som
spände sina bröst och vaggade med sina lår.
Men uppköparna såg dem inte. Det fanns
mycket vackra ston med glänsande muskler och
lockiga manar. Mycket vackra exemplar. Så
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
