Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ing-Marie Eriksson: Sabotören. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ING-MARIE ERIKSSON
fanns det några, som redan hade fått värk i
benen. Gamla tandlösa med uppmålade mular
och hysteriskt glada gnägganden. När någon
ropade: ”Märrar!” efter dem fick de ett slags
hinna över blicken. Jag sjönk ned bredvid ett
mycket ungt sto med ett blåblekt ansikte och
skuggor under ögonen. Och jag tänkte: ”Nu
är j ag förnedrad.” Och j ag såg mig omkring för
att upptäcka, om det var någon annan som
upplevde förnedringen. Men jag kunde inte
upptäcka det. Det var som en stor likgiltig apbur,
där ingen upplever den andres vrål.
Och jag tänkte: ”Det här är vi.” (Märk hur
jag plågas av att säga ”vi”). Det här är vi
allihop, som gick för att söka det underbara. Den
mycket unge uppköparen med röda händer och
lortiga knogar, som ännu är rädd för att
hästarna ska vålla honom lidande. Den gamle
kladdige, som är rädd för deras kyla. Den som
inte vågar. Genom en hinna av sprit märker han
inte deras skavanker. De mycket unga har
glödande ögon men vågar inte visa att deras hud
brinner. — Så nakna vi är. — Så befriade. Så
utelämnade åt varann. Det sitter en samling
vargar runt en eld, ett fyrverkeri av streck med
tre röda, lysande punkter, de hudlösaste: mun,
bröst och könsorgan. Och ändå överfaller ingen
den andre. Det råder en osynlig lag härinne.
Den som bryter mot lagen krossas av den andre.
Som i ett aphus. Jag försöker tänka mig hur det
skulle vara om någon plötsligt skrek: ”Lagen är
upphävd! Alla är fria!”
Så många som skulle kasta sina kedjor. Så
många vansinniga skratt man skulle höra. Den
gamle skulle plötsligt glömma, att han var rädd.
Han skulle glömma äcklet i sina mungipor, sina
vaxmjuka händer och krokiga ben. Och han
skulle aldrig mer försiktigt närma sig ett
gammalt sto. Han skulle aldrig mer vara
farbroder-ligt vänlig, som han är tvungen att vara. Han
skulle överfalla det allra yngsta stoet med de
allra minsta brösten och ropa: ”Kalla mig inte
farbror! För Guds skull kalla mig inte
farbror!” Och han skulle begrava sig i något så
ungt att han inte längre kände sin dödsklemiga
leda. Och den mycket unge skulle kasta sig över
ett mycket fullmoget sto och gömma sitt ansikte
mellan hennes bröst och ropa: ”Lär mig leva!
Lär mig hur jag ska bli värdig! Ta bort min
hud, den bränner mig! Förbarma dig över mina
röda händer och lortiga knogar! Jag ville, jag
ville!” Och den berusade skulle sakta sjunka
samman. Han skulle kräkas och kanske skulle
han viska: ”Jag ville ha ett mycket vackert sto.
Hör ni det, ett mycket vackert sto.” Det oerhört
unga stoet skulle befrias från ansträngningen
att spänna ut sina bröst. En gammal märr skulle
falla till golvet under trycket av sina åderbråck.
Med saliven rinnande ur munnen skulle hon
säga: ”Jag blev aldrig kysst. Jag blev aldrig
älskad. Säg, är jag för gammal? Se efter om
mina bröst är för gamla!”
Det här är vi, som gick för att söka det
underbara. Här skulle vi bli nya. Här skulle undret
ske. Vi skulle uppslukas av musiken. Lamporna
skulle göra oss annorlunda. Vackrare. De skulle
ta bort rodnaden från våra händer och
pormaskarna från vår hud. Rädslan från våra
ögon. Smutsen från våra ladugårdar. Hatet
från våra hem. En kväll skulle våra knotiga
lemmar förlösas. En kväll skulle glädjen bli vår
arvedel. Jag känner människor som flydde hit.
Jag känner människor, som inte längre lever.
Utan att våga ta på sin vardag halkar de över
den. De lever bara för glädjehuset. De känner
detta hus i varje vrå. De känner till varje glugg
på avträdet. De visar alla obekanta på
kläd-hängarna. På morgonen vacklar människorna
ut från glädjehuset. Rädda för luften och
kölden tränga de sig hop till skaror. Skrattande
människor som ingenstans vänder tillbaka. Hur
vi kan trycka något intill oss besinningslöst
hårt! Knyta händerna om något som flyr.
Hungrigt söka något som stannar. Stå ensamma
kvar med vår fulhet. Upptäcka att man aldrig
kan rymma ifrån sina blåmärken, sina
varbölder, sina stympade lemmar.
Varför har jag inga underbara trädgårdar,
inga rum, inga grindar att öppna för den som
ingenstans har att vända tillbaka? Varför finns
det bara synden och frälsningen? Frälsningen
är inte för oss. Inte för oss som skrattar åt
sym
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
