Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Lasse Bergström: Radiokrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOKRÖNIKA
av
LASSE BERGSTRÖM
Sivar Arnérs nya spel
Med realistisk syn visar sig mycket vara
grått. Det vita är på glid in i det svarta och en
Sankt Göran har i metodik lärt av draken: det
mesta är grådaskigt och grått är
kompromissernas färg.
Ungefär så såg Sivar Arnér på saken i sin
moderna radiosaga ”Sankt Göran och draken”,
ett spel inte minst intressant om man ger dess
pjäser politiska färger. Det går givetvis an att
fatta spelet rent psykologiskt: en kvinna mellan
två män, ett triangeldrama med en oromantisk
påminnelse om att kvinnan, drakens fånge,
sällan kan räkna på att bli befriad av en riddare
som äger alla dygder draken saknar och saknar
alla odygder draken äger. Men den nakna
problemställningen borde göra triangelpsykologen
betänksam — och med Arnérs ”Vackert väder”
i handen skulle han möjligen kunna våga
gissningen att man i motsättningen Lott (draken)
och Rolf (riddaren) kan se avspeglingen av
dagens världspolitiska förhållande. Ett plan för
aktuell diskussion alltså, förd med hårdare
hållna vapen än dem Alf i ”Vackert väder” med
säkert avstånd både till draken och riddaren
lät falla, när han skrev på drakapellen —
likgiltig för draken men angelägen om freden.
I ”Sankt Göran och draken” är Alfs plats
intagen av Elsa, jungfrun i drakens klor, och hon
gör till slut ett tvångsval i mycket beroende på
att hennes gränser är betydligt snålare utmätta
än Alfs. Hon kan nämligen inte välja
ensamheten (eller avsidesståndpunkten), ty hennes
krav på vithet får inget verkligt fäste och hon
måste tveksamt acceptera riddaren, därför att
han trots allt kan ge henne ett svagt hopp —
om en tid då drakens medel inte längre behövs.
Det är Elsas kompromiss och den är sluten i en
bistrare dager än den, i vilken Alf kunde
vandra oberörd.
Det är naken problematik — en dramatisk
benbyggnad med köttet bortbränt av kall syra.
Sivar Arnér, som med ”Ensam på udden”
visade att han behärskade den unika konsten
att skriva för radioteatern (med allt det
inne
bär av allenaverkande ord, utslagna
väggar ...), är den här gången inne på ett
sidospår: ”Sankt Göran och draken” är mera
debatt än dramatiskt konstverk. Visserligen
formad med rum för flera olika tolkningar (och
öppna riktningar för åhörarens fantasi, som
författaren påpekade och önskade i sitt
förord) men för hårt spänd. Framförandet (i
Henrik Dyfvermans regi) var också onödigt
onyanserat: användandet av lösryckta
fragment ur Bartoks Sonat för två pianon och
slagverk för att spika samman de korta scenerna
slog sönder istället för att hela och den
ostkupe-akustik som användes kring Gunnar
Björnstrand för att ge rymd och isolering åt Lotts
totalitära rytanden, förstår j ag inte vitsen med.
Endast i några dialoger mellan Elsa (fint
framställd av Maj-Britt Nilsson) och Rolf (Sture
Lagerwall) fick man en förnimmelse av den
närhet ett radiospel kan ge. Här blommade
synbilderna och det kom för åhöraren: är inte
radiodramatiken främst en frände till lyriken,
en säregen dramatisk konst där de stora
vågorna inte ska återges i direktbilder utan måste
avlyssnas från de stora djupen.
Ännu ett ”Cocktailparty”
Till radioföreställningen av Eliots
”Cocktailparty” ska jag endast foga några rader ■— mest
därför att den på sitt sätt tycktes mig vara en
mönsterbearbetning. Också här slogs man av
att radion har svårt att förmedla scendramatik
med nyanser (utsändningen av Lagerkvists
”Konungen” är ett exempel på hur illa rörigt
det kan bli). Den föreställning Olof Molander
lät gå ut i etern var egendomligt renskalad —
med förkunnelsen utan teatermask. Den första
akten — den ur dramatisk synpunkt mest
levande med sina kvicka Wilde-kast och sin
skenbart lediga livlighet — var starkt skuren
(till synnerlig nackdel för Tora Teje) och i
stället fick man en blottlagd teologi utan större
cocktailförspel. Molander själv var framme
med pekpinne och krita i aktskarvarna och jag
kan svårligen tänka mig, att Eliot i denna
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
