Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Harry L. Schein: Budapest—Stockholm—Hollywood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY SCHEIN
musik. I synnerhet inledningssatserna under
förtextvisningen är raffinerat utvalda och ger
en bra förkänsla om de kommande
mystifikationerna.
Något om Eva
För att fortsätta med musiken så bör det
påpekas att oljuden i filmen ”Allt om Eva” är
typexempel på hur filmmusik inte skall vara.
Därmed lämnar vi för tillfället detta ämne, men
inte denna film, dels därför att den är en av de
få intressanta som f.n. går i Stockholm, dels
därför att man även här kan anknyta till en
principiell fråga som berörts i samband med Béla
Balåzs bok.
Det gäller dialogen. Utan att ett ögonblick
förfalla till filmad teater — trots att filmen
handlar om teaterfolk — står dialogen, den
talande skådespelaren, ständigt i förgrunden,
bär upp filmen med sin ofta nyanserade
kvickhet, samtidigt som de underordnas filmens
visuella lagsystem.
”Allt om Eva” är ett svar på ”Sunset
Boulevard”. Ämnena är besläktade, en
skådespelerskas åldersproblem i arbetet och i kärleken.
Bette Davis i huvudrollen som
teaterprimadonnan Margo ser sin ställning hotad av en ung,
smidigt hänsynslös kvinna, Eva, spelad av Ann
Baxter. Även denna film skildrar ett
förhållande mellan en äldre kvinna och en yngre man,
men den visar att förhållandet är möjligt, inte
ens anstötligt. Margo är visserligen hysterisk
men inte tokig som Gloria Swanson och den
unga kvinnan är för en gångs skull boven.
Så långt är allt gott och väl. Men som så ofta
i amerikansk film —-när den vill bäst och är
som bäst — kommer reservationerna,
kompromisserna och undfallenheten, de raffinerade
motsägelserna, de dolda underströmmarna, det
omedvetna eller halvmedvetna fasthållandet vid
reaktionära konventioner.
Till att börja med noterar man som
genomgående tendens det tydligen ofrånkomliga
kvinnohatet. Kvinnan framställs som en opålitlig
och listig varelse, farlig för männen som är
stora, starka, naiva och hederliga amerikanska
elefantungar. Till och med Margo blir utsatt
för denna kritik och identifieras med Evas
svartsjälade karriäristtyp. Detta sker i
slutscenen, när Eva vunnit sin framgång och blivit
stjärna. Då inträder en ny kvinna i handlingen
och i ett något utdraget, pekfingerbetonat
avsnitt antydes kontinuiteten i förhållandet
mellan stjärnan och den unga, parasiterande
autograf jägerskan. Eva får så småningom dela
Margos öde, den unga flickan blir Evas Eva.
Ett sådant kontinuitetsbudskap har naturligtvis
en allmängiltig och därmed även återblickande
innebörd, det säger att även Margo en gång
varit någon annans Eva.
Formellt sett vinner för all del Margo på
moralisk poäng, hon gifter sig med den hon
älskar, hon fortsätter vid teatern. Men hon skall
upphöra med ungdomsrollerna, hon skall
överhuvudtaget ägna sig mycket åt sin man, försaka
teaterarbetet för äktenskapskärleken. Känns
visan igen? Och just i denna scen blir Bette
Davis, som annars under hela filmen
framstäl-les hänsynsfullt ful, berömvärt ful, just i denna
scen blir hon plötsligt vacker.
Filmen, som är för lång, har enskilda fina
bildavsnitt, men för övrigt en klok och sparsam
regi som låter skådespelarna få sin
välförtjänta plats i solen. Interiörerna hade dock
kunnat göras något mera fantasifulla. Ann
Baxter som den farliga Eva övertygar allt mera
om sin talang, i synnerhet i filmens början, när
man knappast anar den stenhårda
hänsynslösheten bakom den blyga ungflickscharmen. Att
hon mot slutet enligt dålig amerikansk
good-bad-girl tradition framställs alltför nattsvart är
inte hennes utan manuskriptets fel.
Bette Davis begåvning, som jag annars anser
något övervärderad, kommer här helt till sin
rätt. Till sitt begränsade hysteriska register
har hon nu fått en rik värme och mänsklighet
som fördjupar hennes spel och ger henne en
andlig klangbotten till de furiösa och
njutnings-fulla orden. George Sanders har däremot fått de
roligaste och intelligentaste replikerna på sin
lott och han tar vara på dem med vällustigt
behag. När han avslutar sin uppgörelse med
Eva (alla har uppgörelser med Eva) med
orden: ”You have given your life’s
perfor-mance”, så är det ungefär vad man skulle vilja
säga till honom. Teaterkritikerns förhållande
till Eva är annars också rätt karakteristiskt
för amerikansk film. Två kalla, kärlekslösa
människors hatfulla tvångsförening, ett mera
litterärt än verkligt förhållande med större
teoretiskt än psykologiskt sanningsvärde.
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
