Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - In memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM
nationellt inspirerade måleriet eller den tyska
jugendstilen. Han utbildade även en självständig svensk
variant av den arkaiserande morris-stilen.
Under 1900-talets första decennium utvecklade
Sjögren en sprudlande aktivitet som bokkonstnär. Mer
än någon annan satte han sin personlighets stämpel
på denna tids häftade svenska bokomslag och visade
därvid prov på st ir uppslagsrikedom, dekorativ
slagkraft och fin inlevelse i det litterära innehållet,
antingen det gällde en Strindbergs revolutionära
fri-byteri och friska naturkänsla, en Ossian-Nilssons
germanska nietzscheanism, en Sigurd Agrells eller Sven
Lidmans skönhetsdruckna symbolism eller en Siwertz’
ungdomsveka melankoli. Alldeles särskilt märktes
hans färgsprakande omslag till billighetsupplagorna
av Strindbergs böcker och naturligtvis bandet till Nils
Holgersson. Bland hans mera genomförda
bokutstyrslar intas den främsta platsen av 1905 års upplaga av
Strindbergs ”Ordalek och småkonst”, ett självständigt
bokkonstverk i Konstnärsförbundets anda. Morris
åter-klingar i hans utstyrslar till Strindbergs ”Historiska
miniatyrer” (1905) och Svenska öden (1907) samt i de
exklusiva bibliofilupplagorna av Propertius’ ”Cynthia”
(1905) och Strindbergs ”Antibarbarus” (s.å.).
Jugendstil och nationell renässans smälter samman i Sjögrens
något senare bokdekor, sådan den kan studeras t.ex. i
serien ”Svenskar”, i Sveriges Nationallitteratur, i
almanackan fr.o.m. 1906 och i de stora verken Sveriges
Rikes grundlagar (1910), ”Kungliga och furstliga
bokägarmärken” (1915) samt 1917 års ”Handbok för
Svenska kyrkan”, som bildar slutstenen i Sjögrens
verk som bokkonstnär.
Arthur Sjögren var en av våra lärdaste bokhistoriker
med en rik artikelskörd bakom sig. Mest publicerade
han sig i Nordisk Boktryckarkonst och den av honom
redigerade och finansierade Svensk Exlibris Tidskrift
1911—17. Han tecknade själv ett stort antal exlibris,
var dessutom flitig skämttecknare och karikatyrist.
Det var på senare år ganska tyst om Sjögren men
på gamla dar (1944) fick han uppleva att
Nationalmuseum hedrade honom med en utställning, som
fastslog hans centrala plats i nyare svensk bokkonst.
Georg Svensson
Sinclair Lewis
i. 7. 2. 1885, d. 10. 1.1951
När Lewis’ första betydande bok, ”Storgatan”, kom
ut 1920 fick han utstå den grövsta smutskastning man
kan tänka sig. Två år senare framkallade ”Babbitt”
nya indignerade attacker, som gick ut på att han gjorde
sig skyldig till ”vidriga och skamliga lögner” om den
amerikanska demokratiska livsstilen och att han
skändade allt det Okränkbara, Goda och Sunda i denna
livsstil. Hans andra 20-talsböcker mottogs på liknande
sätt, men såldes i millioner exemplar och hittade snart
vägen t.o.m. till universitetens innersta helgedomar. I
början av 30-talet var Lewis följaktligen inte längre
den stygge gossen utan en auktoritativ amerikansk
samhällskritiker. 1930 hade han fått det officiella
erkännande som Nobelpriset innebär och ännu viktigare
var att den stora depressionen några år senare lämnade
tusentals av de tidigare så upprörda Babbittarna och
Dodswortharna just så förvirrade och övergivna som
Lewis skildrat dem. Den gemensamma upplevelsen gav
sanningen i hans satirer en förnyad kraft.
Lewis var en medelklassförfattare, d.v.s. han kom
själv från medelklassen, han skrev om dess människor
Strindbergs ”Påsk” från 1901 har ett typiskt
Sjögren-omslag.
och omfattade också många av dess illusioner. I
allmänhet avspeglar hans böcker skillnaden mellan det
trista och snåla i medelklassens liv sådant Lewis såg
det i Mellersta västern och å andra sidan den glans och
eleganta fullvuxenhet som han trodde sig finna i det
liv som levdes i storstäderna i Öststaterna och i Europa.
Hans första allvarliga romanförsök, ”Vår mr. Wrenn”
(1914), bygger helt och hållet på denna motsättning.
Den finns också i ”Storgatan”, där den å ena sidan
symboliseras av Carol Kennicott som nyss kommit från
storstaden och universtetet och å den andra av Gopher
Prairie, den sjaskiga, fula by där hon slår sig ner som
läkarfru. Hennes fruktlösa försök att försköna staden
och höja dess andliga nivå möts av idel förtrytsamhet
och spänningen mellan den ensamma kvinnan och
hennes omgivning ökas oavbrutet, tills Carol slutligen
tvingas att ge upp.
”Storgatan” har sin förträfflighet i det fulländade
vis varpå författaren balanserar denna spänning och
det förödande sätt varpå han gör narr av
småstadsvanorna. Men det står aldrig klart, varken för läsaren
eller för Lewis, vart Carol egentligen vill komma och
vad hon menar med ”kultur”. Ibland tycks hon inte
mena mer än att modern heminredning är bättre än
gammaldags spetsgardiner. Hon ser det fula och
småskurna hos präriestaden, men hennes reformidéer
omfattar yttre ting och hon har vaga, för att inte säga
konstgjorda, begrepp om kultur. Denna svaghet går
igenom Lewis’ verk och kommer honom ofta att sväva
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
