Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - In memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM
Sinclair Lewis.
högt uppe i luften, skällande och nafsande, men utan
fundament, utan mänskligt underlag för sin satir.
(Just genom sin betydligt djupare känsla för det
mänskliga och sin mer omsorgsfullt uppbyggda
konstruktion blir Dreiser trots sin kantiga stil en större
författare än Lewis.) Lewis’ mästerverk ”Babbitt” visar
både styrkan och svagheten hos hans satir med dess
mycket begränsade andliga och känslomässiga
räckvidd. Här kunde han koncentrera all sin stora kraft på
den ”framgångsrike” affärsmannen George F. Babbitt,
auktoriserad fastighetsmäklare från Zenith, Staden med
Framåtanda, och hans mardrömslika värld. Zenith är
ett större Gopher Prairie och dess fasor är också i
motsvarande grad större. Kamratanda heter grundtonen i
livet där och att vara avvikande innebär ekonomisk och
social undergång. George Babbitt vandrar omkring i
en antiseptisk, väl upplyst labyrint, försedd med
kakel-klädda badrum, cigarrettändare och alla de små
uppfinningar som reklamen förklarat vara nödvändiga för
människan. Han har alltför brått för att komma på
vart det bär i väg och är rädd för att verkligen få veta
det. Hans hustru och barn är främlingar för honom.
När han börjar gripas av tvivel blir hans försök att
undslippa antingen löjliga eller fruktlösa. Han
återvänder till det ortodoxa medelklasstänkandets fålla och
kan till slut inte göra mer än varna sin son inför
framtiden.
Människorna i ”Dodsworth” står på ett högre
trappsteg i affärshierarkin än familjen Babbitt, men deras
liv följer ungefär samma mönster. Sam Dodsworth har
emellertid inte så mycket skapat sin förmögenhet
genom att köpa och sälja som genom sin förmåga att
konstruera och bygga; han har ett slags konstnärsdrag
inom sig och hans karaktär sätter honom i motsats till
Babbitts i stånd att djärvt lägga om hela sitt liv.
Motsatsställningen, som denna gång gäller Amerika och
Europa, framläggs här betydligt bättre än i
”Storgatan” och tidigare böcker och Lewis gör distinktioner
som når längre än till rena ytliga kulturföreteelser.
”Elmer Gantry” avslöjar i en häftig, nästan
misan-tropisk ton de hedniska dragen hos en präst i ett
erkänt samfund. Men verkligheten är det inte heller nu,
trots Aimée MacPherson, Billy Sunday och Co.,
eftersom Lewis uppenbart inte vetat något om eller hyst
någon verklig sympati för de mänskliga behov som:
finner uttryck i religionen. Hans verkliga hjältar är
vetenskapsmännen, det framgår klart av ”Arrowsmith”.
Martin Arrowsmith ägnar sig åt att söka efter
vetenskaplig sanning, eftersom den är det enda som når
utöver livets trivialitet, lumpenhet och tvång. Men sådana
saker hör till dem romanförfattaren oftast sysslar med
och Lewis’ begränsning antyds av hans åstundan att
komma ifrån den etiska och emotionella verkligheten
genom att hylla vetenskapsmannen. Lyckligtvis gick
denna åstundan aldrig i uppfyllelse eftersom Lewis
var en alltför skarp iakttagare och en alltför hederlig
författare att smita från de förpliktelser hans konst
ålade honom och ”Arrowsmith” är förmodligen den
finaste läkarroman någon litteratur äger.
Lewis’ senare böcker, t.ex. ”Sånt händer inte här”,.
”Ann Vickers”, ”Vanartiga föräldrar”, ”Gideon
Pla-nish” och ”Cass Timberlane” är inte sämre än de han
skrev på 20-talet, satiren är lika skarp och ofta bättre
underbyggd, men de bygger vidare på de ämnen och
metoder från de tidigare böckerna som skapade Lewis’
rykte och på samma gång gjorde litteraturhistoria. Det
lönar sig inte att fundera över hur modem amerikansk
litteratur skulle ha utvecklats utan Lewis men säkert
är att hans död innebär en oersättlig förlust, inte
bara-för amerikanerna utan för alla människor.
Carl Anderson
James Bridie
f. 3.1. 1888, d. 28. 1. 1951
James Bridie, eller Osborne Henry Mavor, som
hans-rätta namn lydde, var ursprungligen läkare, född och
utbildad i Glasgow. Under sin pseudonym (lånad från
farmodern Mary Ann Bridie) gjorde han sig ett stort
namn som dramatiker, huvudsakligen med komedier,
där den gamle husläkarens vänliga men illusionsfria
människokännedom vädras i en milt ironisk ton. Sin
första stora framgång fick Bridie 1931 med
”The-Anatomist” och hann under de följande tjugu
åren-med trettio stycken av skilda slag. En närmre
presentation av författaren och hans verk fanns i Ebbe Lindes
teaterkrönika i oktobernumret i samband med
stock-holmspremiären på ”Daphne Laureola”.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
