Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Frireligiösa romaner
Det var torgdag i den lilla stad jag för någon
tid sedan besökte och in i bokhandeln kom en
svartklädd gumma, som bad att få en
uppbygglig bok. Man plockade fram Kaj Munks ”Med
ordets svärd” och gumman kisade
misstänksamt på den. ”Det är väl ingen roman?” sa
hon. ”Jag vill bara ha verkligt.” Bokhandlaren
förklarade att boken var en predikosamling,
det blev affär och Kaj Munk slank ner i
hennes kasse.
Lika stränga gränser tycks emellertid inte
alla svenskar dra när de söker uppbyggelse i
sin läsning, för den saken talar de tämligen
många romaner (ibland dock maskerade som
”berättelser”) med kristen tendens som varje
år ges ut hos oss. Till det märkvärdiga hos
dessa böcker hör att de oftast går den vanliga
publiken och den offentliga debatten förbi. Med
få undantag kommer de ut på speciella förlag,
med bestämd religiös prägel, alltifrån
Diakonistyrelsen och Lindblads till de olika
frikyrkornas, Missionsförbundets, Gummesons,
Westerbergs, Filadelfias o.s.v. De två förstnämnda
förlagen, som står statskyrkan närmast, använder
mera de vanliga spridnings- och
reklammetoderna, medan samfundsförlagens litteratur
ytterst sällan annonseras och recenseras i de stora
rikstidningarna, som betyder så mycket för de
flesta andra böcker; de sprids av allt att döma
huvudsakligen inom de frikyrkliga rörelsernas
led och behandlas nästan enbart i deras egen
press.
Om publiken är begränsad, så är den
emellertid också trogen och de mer inarbetade
författarna på frikyrkliga förlag når ofta upplagor
som mycket väl kan mäta sig med allmänt kända
författares, om man undantar ett par av de allra
mest framgångsrika. Fast denna litteratur är
såpass spridd och följaktligen får antas ha en
viss betydelse går den emellertid
”kulturdebatten” tämligen spårlöst förbi, liksom de flesta
utslag av s.k. folklig kultur. Då och då kan man
få se någon kritiker ta ett par stickprov som
utgångspunkt för en generell, i regel
nedgörande artikel, men några försök att komma dessa
böcker närmre in på livet och verkligen ange
deras ungefärliga karaktär, t.ex. i förhållande
till mer allmänt kända slag av litteratur, har i
varje fall inte synts till under senare år.
I höstas pågick en ganska livlig debatt om
frikyrklig litteratur i några samfundstidningar.
BLM, som länge velat ta upp saken, har i
anslutning till denna diskussion bett fil. dr Elisabeth
Tykesson att läsa och undersöka ett
representativt urval av de senaste årens frireligiösa
romaner; artikeln presenteras i detta nummer. Mer
än en halvt recensionsartad granskning gör den
inte anspråk på att vara — en fullständig
utredning skulle säkert kräva en hel bok — men
artikeln bygger ändå på ett betydligt bredare
underlag än de flesta andra som från en
utomståendes synpunkt diskuterat ämnet.
Resultatet
av undersökningen blir ju inte särdeles
uppmuntrande. Elisabeth Tykesson visar hur den
frikyrkliga romanen till stor del sitter fast i
stelnade former vad det konstnärliga angår,
hur den gamla uppbyggelselegendens typer går
igen, överdragna med en matt fernissa från
1800-talets gottköpsroman och andra som döda
ansedda smakriktningar. Man följer vissa
mallar och de ansatser till verklig
berättarbegåv-ning och originella erfarenheter av människor
och miljöer som kan skymta, får sällan fritt
spelrum inom de snäva gränserna för vad den
frireligiösa kritiken som regel anser tillåtet.
Hur det kan gå för den som vågar överskrida
dem fick man också ett slående exempel på i
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
