Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
höstas. Ulla Isaksson, som med några tidigare
romaner placerat sig bland de mer
framgångsrika frikyrkliga författarna, gav förra året på
ett fristående förlag ut romanen ”Ytterst i
havet”, som skildrar hur predikanten i en
västkustförsamling grips av tvivel, hur han går
vilse på olika områden och bl.a. begår
äktenskapsbrott, men till sist, med själen
söndersprängd ända till atomer, kommer underfund
med att hans tro inte är död, att han ändå inte
kan komma undan Gud.
”Ytterst i havet” fick mycket beröm av de
flesta icke kristna recensenter (den anmäldes
av Bengt Hohnqvist i BLM:s
novembernummer) och även av en kristen kritiker som Erik
Hj. Linder, men i de olika samfundens organ
rönte den ett mycket oblitt öde. Man
uppskattade inte tanken att en predikant kunde svikta i
tron och man fann det upprörande att han
kunde tänkas begå äktenskapsbrott. På sina
håll satte man t.o.m. i gång en hel kampanj mot
författarinnan till förmån för ”våra duktiga
predikanter”. Att romanen slutar i en positivt
kristen anda spelade tydligen obetydlig roll i
jämförelse med att den såpass realistiskt
återgav de frestelser som kan ansätta en kristen,
och t.o.m. en kristen i förtroendeställning.
Ulla Isakssons bok bidrog säkert till att på
allvar sätta i gång den frikyrkliga
litteraturdebatten i höstas och behandlingen av den
illustrerar också det dilemma den frireligiöse
författaren kan råka i. Släpper han sin
diktar-begåvning loss får han räkna med att mista
större delen av sin ursprungliga publik.
Nu kan man givetvis säga att detta är en
intern angelägenhet, som inte angår någon
utomstående; de böcker det här gäller säljs som
sagt mest inom de egna leden och hos de
närmaste andliga grannarna, ingen ber en att
recensera dem om man inte tycker om dem. Men
samtidigt är ju litteraturen ett
propagandamedel. Den som hör Lewi Pethrus inför några
tusen pingstvänner prisa sin egen senaste bok
kan tycka sig stå inför ett osmakligt (eller
avundsvärt) geschäft, men eftersom boken hör
till de medel man har att sprida samfundets
idéer kan saken förmodligen också försvaras;
talaren sprider kännedom om Guds vilja fast
han samtidigt kanske råkar få royalties på detta.
Det är därför märkvärdigt att flera års
frireligiösa utgivning kan ge anledning till en
sådan slutsats som den Elisabeth Tykesson
kommer till: att ingen ens tillnärmelsevis behärskar
det bästa propagandamedlet av alla, både när
det gäller att vinna nya anhängare och att
stärka de gamla, nämligen att något så när
övertygande gestalta en avgörande
trosupp-levelse. Åtminstone en utomstående läsare
måste emellertid fråga sig om det går att nå
sanningsenlighet på den punkten så länge man
har att dras med konventioner som på andra
punkter tvingar en till halvsanningar och
kringgående rörelser.
Att det på sina håll inom de frireligiösa
rörelserna, framför allt bland den studerande
ungdomen, finns en annan syn på saken än den
officiella märker man lätt i t.ex. den livaktiga
Frikyrklig ungdom eller på ett undantag i
bemötandet av Ulla Isakssons bok som Harry
Lindströms insiktsfulla analys i Tro och liv. När de
synpunkter som där kommer fram börjar bli
bestämmande kan man kanhända vänta sig att
den frireligiösa romanen räddar sig ur den kris
där den nu av allt att döma befinner sig, genom
självpålagda förbud. Om den nu har mycket
att ge de egna, därom kan ingen utomstående
yttra sig. Säkert är emellertid att den skulle
komma att betyda mer i striden om själarna
ifall den som Ulla Isakssons bok försökte
realisera den vackra vers ur Psaltaren där hon valt
sin titel:
Toge jag morgonrodnadens vingar,
gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
så skulle också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
Och om jag sade: ”Mörker må betäcka mig
och ljuset bliva natt omkring mig”,
så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,
natten skulle lysa såsom dagen:
ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
